Vinst och förlust


Lyckost mig som fått vara i Fengersfors en vecka. Norra Dalsland, en stycke väg från Åmål, ett stycke barndomsland, mammas uppväxt, moster, morfar. Sneda gravstenar på Fröskogs kyrkogård, vit kvarts, grusvägar som på 60-talet, Knarrbysjöns klara vatten, skogarna. Blåbären. Smultronen. Myggen. Nya vandringsleder, tack för dem. Nya naturreservat, tack tack. Massor av Jungfru Marie nycklar uppe på Grimshedens alpängar.

Dessutom ett underbart lånat hus med två katter som lever kattliv (ett par fåglar plus en mus levererade) och röda och svarta hönor med snäll tupp som emellanåt hoppat upp på högsta pinnen och förkunnat sin manlighet, kuckeliku. Lavendel och världens vackraste rosenveranda där jag suttit och spelat lite countrylåtar, växande tomater och långa grusgångar som jag rensat. Nästa vecka är de säkert gröna igen, men det är tur – utan den obevekliga kraften i gräset och maskrosorna hade livet här på Jorden inte existerat. Så får en tänka när armarna kroknar.

Jag gick ut på den lilla vägen nu i kvällningen för att plocka en liten bukett vilda blomster åt de snälla människorna som låtit mig bo här. Solen värmde, det är högsommar, gulmåran har redan blommat över. Det pågår. Och Ämnebyns veteåkrar böljade så vackert bort mot Fröskog att hjärtat svämmade över, liksom ögonen. Här är allt samlat – min barndom, rötterna, minnena från den tiden då bruket var igång och stank illa av sulfat och mesa. För oss var det sommardofter. Utsläppen var givetvis för djävliga – fortfarande avråds från att äta fisken från Ärran, sjön nedströms. Dioxin försvinner inte på 60 år.

Tänkte också på det fantastiska, lågmälda men så insiktsfulla Sommar som miljöhistoriker Sverker Sörlin höll i idag. Jag låg i gräset och tittade upp i molnen när jag lyssnade. Så klokt pratade han kring hur vi 50-talister glidit fram på den eviga tillväxtens våg, den som burit oss rätt in i klimatkrisen. Väloljat rullade samhällsmaskineriet på utan eftertanke, utan långsiktighet. Ingen lyssnade på varningssignalerna eller på de som ville leva ett annat liv. Som fortfarande vlll och försöker göra det. Urfolken. Samerna. Sörlin pratade om Norrland, hans hembygd, som så länge tappats på rikedomar utan att få något tillbaka och där det hela riskerar att upprepa sig nu när ny industri är på frammarsch. Varför säger politiker (Thorvaldsson) att de älskar gruvor? Vilken politiker har nånsin sagt att de älskar samer och det liv de representerar? Som är verkligt hållbart, inte bara i 15 år, som Gallokgruvan. En omställning måste innebära förlust, men det behöver inte innebära försämring av våra liv.

Så resonerade Sverker Sörlin medan sommarmolnen formade sig till drakar och hundar och kontinenter på den blå himlen. Jag såg Cape Cod bildas och upplösas, såg en fallskärmshoppare dra förbi, såg Indien komma och gå. Det var ett Sommar jag hoppas många lyssnar till. Det var bildning. Och jag tror att den framtid vi måste omfamna och sträva mot också kommer att innebära vinst. Vi kan vinna på det enkla, nära, få mer tid för varann. Mer kärlek, som Sverker Sörlin sa. För mig känns den här veckan som ett bevis på det.

Nu lämnar jag min sommarby, men hoppas få återkomma. Här är jag Dotter hennes som bär barnet i mig, som brakar iväg nerför backen på min gamla blå cykel, som dyker från bryggan, åker hölass i Grimsheden och kikar efter kompisarna från då. Det gör gott att få vara på platsen där allt det där hände. Här är alla minnen goda.

Leave A Comment