Vilse i Botaniska


Amundön! Så tänkte jag när jag vaknade i morse och väntade in gryningen. Inget vindvrål på taket, inget smatter på rutorna, fjärde advent verkade lovande. Men sedan såg jag att det var nollgradigt och då blir klipporna hala därute, jag har halkat omkring där förr. Ändrade planer – Botaniska och en sväng i Änggårdsbergen fick det bli. Japp.

Jag har gått vilse på många ställen. Jag har gått vilse på Styrsö, i Stockholm när jag kom ut från bion på Hötorget på fel sida, jag har irrat inne på Hvitfeldtska när det begav sig och inte hittat ut och jag är fortfarande lite osäker på butiksordningen på Kungsgatan i Alingsås. Jag har sprungit vilse på terränglöpning i Skatås, på snitslad bana. Jag har ridit vilse (tillsammans med min vän Anne) bakom stallet. Nu har jag gått vilse i Botan. Det går inte? Nä, det trodde jag också. Men jag var wild and crazy idag och avvek från den asfalterade gångvägen in bland rhododendronbuskarna. Sen avvek jag ännu mer – från den breda grusgången in på en lite mindre, tänkte jag skulle snedda upp mot porten till Änggårdsbergsområdet. Riktningen var Klippträdgården. Små fina stigar ringlade hit och dit. Jag gick hit och dit. Sen blev det branta bergsknallar. Jag klättrade och tänkte att detta var väl inte riktigt meningen, tänkte på Amundön, som jag ju valt bort just för att berg är hala när det regnat mycket och det sedan fryst på. Jag trampade runt i blåbärsriset på spaning efter den vanliga gångvägen, nånstans måste den ju finnas. Kom upp på en knalle och hade utsikt ända hem. Tyckte att husen på Eldaregatan såg ut att hänga på trekvart, konstig vinkel var det, men vacker var stan även från det hållet. Fortsatte. Hittade fina små frusna pölar som jag kunde trampa på så att det lät sådär som bara tunn is kan låta. Klirr. På ett behagligt sätt. Ingen hade varit där före mig, det fanns många pölar att sätta stövelsulan på. Fortfarande ingen gångväg i sikte och inga stigar heller, bara berg och berg. Jag tänkte att det är ju tur att jag är hyfsat morgonpigg och att jag gav mig ut såpass tidigt. Det mörknar ju inte förrän halv fyra i alla fall, så jag hade några timmar på mig. Sen stod bänken där! Den fina bänken där man säkert kan sitta och svärma om man har någon att svärma med. Glad blev jag – dit måste väl en stig leda, från gångvägen? Nej, så måste det inte vara, märkte jag sedan. Men jag skymtade planteringarna, jag var på rätt spår. Så efter ett visst hasande nerför och med hjälp av snälla grenar på de dyrbara träden däruppe (de höll), så nådde jag civilisationen igen. Tack för det.

Och blev stående under ett japanskt korkträd. Uppe i dess vackra grenverk hölls trastarna, både björktrast och koltrast. Det frasade stilla om vingarna när de hoppade omkring, flaxade till för att hålla balansen och för att komma åt de svarta bärklasarna. De hade vinterkalas på – korkbär? Kan det heta så? Tysta, smidiga, målmedvetna, i fred med varann delade de på bären.Det var värt att gå vilse för att få uppleva det.

Efter äventyret tog jag mig mot Asien (det står så på skylten), vandrade stigen ner till odlingslotterna och rehabträdgården, hörde bäcken porla och tog mig utan missöden hemåt mellan de underbara gamla radhusen i Änggården och vidare över gångbron och Slottskogen till Masthugget. Markerna och jag och medmänniskorna såg nöjda ut över att för en gångs skull denna höst få slippa regnet och stormbyarna. En stilla fjärde advent i Göteborg.

Leave A Comment