Vilket år!


Sist jag skrev var det juli, ser jag. Gles bloggare, den här. Vet inte varför, men jag tror att det är för svårt, för mycket som pågår samtidigt inuti och utanför, jag kan liksom inte välja och heller inte famna allt.

Vilket år! Har just scrollat runt på Facebook och blir helt förvirrad; vackra snöbilder och vidriga historier om utvisningar, de allra underbaraste babyvideor och #metoo, idiot-Donald och Malena Ernman. Hopp, verkligt stort varmt gott hopp. Det finns så många kloka. Älskar er. Och så den djupaste förtvivlade desperation över det vi gör mot unga människor som bara vill få en chans att leva. Precis som en miljon svenskar ville för hundra år sedan, när de lämnade fattig-Sverige (och här var det inte ens krig). Över att girigheten, dumheten och maktfullkomligheten styr så mycket rätt ut mot stupet. Över att vi, ännu blint farandes runt i karusellen av prylar och julskinkor och flygresor med berått mod sumpar framtiden för dem vi satt till världen. De vi egentligen värnar mest om.

Det är bakvänt, det är ut och in, vi valsar två steg bak och ett fram och ibland tvärtom. Men ändå. Vilket år. #metoo, och för mig #närmusikentystnar. Där tog vi ett jättekliv, systrar och vi backar fan inte. En medvetandehöjning är det, sen kan krönikörerna mumla surt bäst de vill. Nu väntar jag på samma lyft för omställningen till en mer livsbejakande tillvaro för oss alla, där fossilindustrin och kärnkraften packat ihop, där vi använder alla undangömda miljarder till det goda, där vi hjälper varann fram. Vi har beviset, ibland kommer sprången, och då gäller det att hänga med.

Kära medmänniskor. Vi föddes på samma vis till ett liv på den här unika planeten, vi har samma rätt att andas, livnära oss, älska och utvecklas. Och inte bara vi, utan allt som lever här. Nu fortsätter vi, med språng, i kamp, i kärlek.

Leave A Comment