Vandring längs kajerna


Vandrade längs kajerna i förmiddags och älskade Göteborg. Älvvattnet skvalpade, en stor roddbåt åhejades fram av ett gäng årförsedda, mystiska och vackra Götheborg låg vid Stenpiren. Folk rörde sig lite långsamt, trötta efter Way out West kan man tänka – jag också. Många rullade sina väskor mot Centralen och vardagen.

Allt detta vatten. Kanalerna. De gamla husen som fortfarande står någorlunda raka, trots leran. Och havet bortom Älvsborgsbron, det är magiskt att veta att det stora blå finns där, kontakten med världen. Götheborg ska visst bege sig ut där snart, mot Amerika går nästa resa, läste jag.

Det var väl ungefär så de reste, i knirkande gungande träskepp, våra anförvanter som beslöt lämna magra tegar och fattigdom för landet i väster. Med hopp om en ny och bättre tillvaro. Som alla människor i alla tider gjort, och som så många tvingas göra just i denna stund. Nu kan Sverige eller något annat europeiskt land vara fyrar som blinkar förtröstan. För hundra år sedan gick flyktingströmmarna åt andra håll. Snart kan det ändras igen, vi vet ingenting om det. Det lär bli stora folkförflyttningar när haven stiger. När kärnkraften havererar. Ingen av oss sitter säker, inte någonstans – att tro det är enfald. Vi vandrar, vi flyr, vi längtar, vi söker, vi vill rädda våra barn. Så har människan överlevt. Inte utan smärta, eftersom uppbrott kostar på för de flesta. Rottrådar har vi.

Jag gick där längs kajerna och älskade Göteborg där mina rötter råkar finnas. Och där det fortfarande går att bo, även på älvens stränder. Hur det ser ut om några år, det är en annan historia.

Leave A Comment