Välsignad gråt


Trött efter mycket arbete, glatt trött, allt har gått bra, konferensen är i hamn, men ändå ligger gråten nära. Och gråt är inget att vara rädd för, den kan läka och rena om det vill sig. Den behöver ut.

Idag sjöng jag på en begravning och då går det inte att släppa fram gråt själv, för då kommer det ingen sång. Ibland är det svårt. Idag var det svårt. Empatin var stor. Och igenkänningen.

Igår grät en skolpolitiker i Uddevalla av rörelse och det var ju underbart att se. Han blev drabbad av Paul Collards föreläsning, av all hans klokskap, av sättet att se eleverna och deras förmåga och hur de kan utveckla den genom kultur och skapande och seende och kännande och lyssnande. Hoppas det leder till att skolorna börjar jobba så i Uddevalla. Och i regionen, och i landet och världen. Det handlar inte om prov och betyg, det handlar om att bli en hel människa som kan förstå världen och samarbeta med andra människor.

Ikväll såg jag den filippinske representanten på klimatmötet i Doha gråta. Det var också underbart. Äntligen en som fattar vad det är som händer. Resten därborta verkar vara bedrövlig maktkamp utan vilja att ta itu med det verkliga. Som vi vant oss vid att klimatmöten är. Det är ofattbart skrämmande. Vad kan få övriga delegater att gråta? Hur ska det gå till? Hur ska allvaret nå in?

Jag tror det måste komma från oss. Det är vi som har valt de där kostymerna som sitter i flotta plenisalar och ska besluta saker. Det är vi som bestämmer. Det är vi som är grunden och rörelsen. Du och jag. Och du. Och du. Dags att kavla upp ärmarna, gråta ihop, skratta ihop och arbeta för vår existens här.

Leave A Comment