Vägar mot framtiden


Tittar på Rapport, gläder mig åt det motstånd som finns mot kärnkraften i Japan. Kvinnor som fightas. Kvinnor som fattar. Givetvis finns det män som gör det också, men politikerna svajar. Där som på klimatmötena. Strålningen är hög runt Fukoshima, men det är ju det där med business as usual… Fast Japan ligger på en förkastningsspricka satsade de på kärnkraft. Kan det vara fantasin det är fel på när ett samhälle planeras på det sättet? Att inte kunna föreställa sig scenarier och att inte se långt? Sju generationer framåt ska man tänka, säger the Thirteen Grandmothers. Hade vi gjort det skulle det vi byggt upp sett annorlunda ut. Då hade vi inte stått där med radioaktivt skräp som ska skyddas i 100 000 år och inte med CO2-fylld atmosfär.

Bilden är ifrån Slottskogen, som jag får lov att bo så nära, en ynnest som jag tackar för varje dag. Jag har sprungit och vandrat där mycket den här hösten, tankat ljus och skönhet under träden. Dom som så tydligt sa ja för ett år sen när jag frågade dem om framtiden, om jag skulle våga sluta på jobbet, våga annat.

Märker att jag ofta tar bilder på vägar. Vindlande vägar som kröker, som döljer det som ligger där bakom, som lovar, om man vågar tänka så. Den väg jag minns mest i år är dock raksträckan mot Blåsingsborg utanför Kivik en morgon i oktober. Precis 16 år sedan jag var på Österlen första gången. En liten tid efter att Roger dog. Den här oktobermorgonen piskade regnet, Bruce S Counting on a miracle hade jag i öronen och jag drabbades av en så stor och sällsam känsla av just mirakel – att jag har klarat mig. Att jag fått uppleva så mycket de här åren. Att jag lever. Lever. Lever. Jag dansade fram på vägen förbi Lundells hus. Ett starkt minne 2012.

Leave A Comment