Jordeliv. Kapitel 4, Upprustning


Nu var det alltså slutet av 10-talet. Sverige går bra. Volvo Cars går bra. Det rullar på, det är någon slags högkonjunktur. Storbankerna hade ett räntenetto på 115 miljarder och 81,9 miljarder i vinst efter skatt 2016, kunde glädja aktieägarna med guldregn – 70 miljarder till dem! Så har det sett ut de senaste åren.

Samtidigt – det kan inte ha undgått någon att fattigdom, växande klyftor och avstånd och skolors förfall har ökat i städernas ytterområden, de som varit enda möjligheten för nya svenskar att bosätta sig i. Resultat: hopplöshet och en känsla av att det inte spelar någon roll vad som händer med mig eller andra. Inget att förlora. Så lätt då att trassla in sig i gängen, i sökandet efter samhörighet och respekt på andra vis. Det är inte svårt att förstå. Forskare har pekat och pekat och varnat och varnat. Inte minst Ove Sernhede, professor vid Institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande vid Göteborgs Universitet, som i föredrag efter föredrag, artikel efter artikel berättat om utvecklingen i förorterna och vad den oundvikligen leder till om inget görs. Inte mycket har gjorts och nu står vi där, nu tar sig bara 25 procent av eleverna vidare till gymnasiet i vissa av förortsskolorna, nu skjuter unga män ihjäl varann på gatorna. Men stridsvagnar, som nämndes för några år sedan, är inte svaret. Inte nödvändigtvis fler poliser heller. Det handlar om helt andra saker.

Det här landet är rikt. Så fatta rodret och lägg om kurs. ”Sträck på dig, Löfvén”, som Göran Greider skrev i en ETC-krönika i januari 2018. Det förvirrade valet samma höst fick allt att stanna av men faktum kvarstår, vem som än står där och styr. Kom igen nu:

Rusta upp där det gnisslar, ge vårdarbetarna en lön som får dem att stanna (tror inte ens det behövs bonusar).

Utbilda våra nya medborgare till de språkkunniga resurser de är inom skola och omsorg och näringsliv.

Se till att vi får fler pedagoger med schysst lön, söndra inte de ömtåliga arbetslagen i skolan genom att ge vissa mycket mer än andra.

Och bort med vinstdrivande skolor och vårdinrättningar – det är ju rena vansinnet. Varför ska vi vara de nästan enda i världen som tillåter skolor som gör vinst med skattemedel?

Minska arbetstiden, dela på jobben. Låtom oss andas.

Och, är jag övertygad om – se köerna minska, se sjukskrivningarna gå ner. Och därmed sympatierna för högerpopulisterna. Så är det. De rädda blir mindre rädda, generositeten får sin chans och klyftorna minskar mellan de som har, och de som inte har tillgångar att luta sig tillbaka på.

Solidaritet är ett i sanning hållbart begrepp. Ta fram och putsa upp det.

Comments
2 Responses to “Jordeliv. Kapitel 4, Upprustning”
  1. Anders Ridderström skriver:

    Så bra Christine ! Hur kan man se de tidigare kapitlen?

  2. Christine skriver:

    Hej Anders!
    De ligger på hemsidan, du ser dem på fronten, bara att klicka upp!
    Allt gott
    Christine

Leave A Comment