Tio år sedan Fukushima


Livet är fullt av speciella datum. Lyckliga – barnen som föddes, barnbarnen som kom och förvandlade världen. Kärleksmöten, bröllop, resor.

Fruktansvärt sorgliga – många står nu inför årsdagar av fäder och mödrar och vänner som inte klarade covidpandemin. Själv har jag ett lonesome jubilee framför mig i vår – det har gått 25 år sedan min allrakäraste dog. Var och en av oss har dessa dagar ingraverade i våra hjärtan.

Och så finns det datum av fasa som angår oss alla. Kollektiva trauman som vänt allt upp och ner. I år har vi till exempel 28 februari, 35 år sedan Palmeattentatet. 26 april, 35 år sedan härdsmältan och explosionerna i Tjernobyl. 22 juli, tio år sedan det vanvettiga terrordådet i Norge. 11 september, 20 år sedan ni vet vad. Och idag, 11 mars. Ett decennum sedan kärnkraftverket i Fukushima havererade.

Både Tjernobyl och Fukushima kan väl sägas vara pågående katastrofer. Staden Pripjat närmast det ukrainska verket är fortfarande obeboelig. Husen rämnar och grönskan har klättrat in i barnrum och över lekplatser och gator. Själva anläggningen är en knattrande ruin, betonginklädd. Inga människor bör hålla till där.

I Japans motsvarighet Fukushima skvalpar snart det radioaktiva kylvattnet över kanterna i tankarna och många anser att lösningen är att släppa ut det i havet. Anläggningen måste fortsätta kylas under oöverskådlig tid. Oklart hur. Jordmassor är bortgrävda för att få ner radioaktiviteten på en del av områdena runt omkring, men för att göra omgivningarna beboeliga igen har de höjt gränsvärdet från 1 till 20 millisievert per år (liknande gjordes med renköttet efter Tjernobyl. Plötsligt var det okej att äta. Fiffigt.)

”Radioaktivt cesium som deponerades i skogarna 2011 anses inte riskfritt förrän om 300 år.” (ur Dagens ETC 210311) Enligt Japans kärnsäkerhetsorgan NISA motsvarade mängden radioaktivt cesium som spreds från kärnkraftverket 168 Hiroshimabomber.

Efter olyckan deklarerade en majoritet av japanerna att de inte vill ha någon mer kärnkraft. I Tyskland togs efter Fukushima beslut att avveckla kärnkraften. Den ansågs för farlig. Den är dessutom fruktansvärt dyr, både att bygga, hålla i stånd, reparera och, inte minst, att ta hand om när den tjänat ut. Bolagen som driver verken har aldrig råd att ta kostnaden för en olycka, med allt vad det innebär. Knappast heller att ta hand om gamla reaktorer, byggnader, material. Det faller på skattebetalarna. Det här vet alla. Det kallas fakta. Kärnkraften är en återvändsgränd.

Ändå diskuteras nu på fullt allvar en utbyggnad här i landet. Små behändiga kärnkraftverk nära städerna har nämnts. Kanske kan bränsle anrikas och återanvändas, sägs det. Stora forskningspengar inväntas.

Borgerliga politiker talar sig varma.

Det är den 11 mars, tio år efter den senaste stora kärnkraftsolyckan. Den kom efter en jordbävning och påföljande tsunami. Det lär hända igen. Haven stiger, stormarna tilltar i styrka. Kärnkraftverken kantar kusterna. Följderna av haverier blir fasansfulla, oformliga, sträcker sig över hundratals, tusentals år.

Det finns ju annat år 2021. Solenergin är det allra billigaste energislaget numera. Upp med solceller på alla industritak, se till att anpassa eldistributionen och ta bort löjliga hinder. Utveckla lagringen, omvandlingen till vätgas, cirkulera de jordmetaller som behövs till batterier. Sätt vindkraftverk där de stör naturen minst. När de är inte funkar längre kan de rivas, hej då bara, fäll ner och återanvänd materialet.

Att lösa det här är småpotatis jämfört med det tunga, farliga, dyra, dödliga runt kärnkraften.

Det är den 11 mars. Snart är det den 26 april. Glöm aldrig.

Leave A Comment