Tillbaks i min stad


 Jo, jag fick en chans till att besöka New York. Den vidunderliga, bullriga, fula, vackra, skräpiga, stora stora staden, som känns hemma på något märkligt vis. Där det är VI som går omkring. Vi. Inte dom och vi. Den räknar med massor av besökare, NYC. Hela tiden strömmar människor ut och in, somliga stannar, somliga drar vidare, och så har det varit i hundratals år. Staden vet. Välkomnar. Det känns så, även om jag ju förstår att det är en romantiserad bild; ingen får stanna längre än tre månader, massor av folk gömmer sig säkert från myndigheternas sökljus, här är hårt och fattigt och kallt. Samtidigt – någon slags djupt mänsklig respekt för alla sorter, alla färger, alla utseenden. Vi är blandade, så som det är och ska vara. Stor skillnad jämfört med den svårt segregerade stad jag lever i till vardags.

Lägenheten jag fått låna via organisationen för låtskrivare, SKAP, ligger i Lower East, i utkanten av China Town. Ett nybyggt, illa isolerat hus med värmefläktar som låter som gamla diskmaskiner, granne med en brädgård. Och med utsikten som syns på bilden. Manhattan Bridge närmast och Brooklyn Bridge i bakgrunden. Inte klokt. Inte klokt för en New York- och broälskare att få vakna och titta ut över allt detta. Inte klokt att få vandra och vandra längs gator och avenyer, på High Line, i Riverside Park och i Central Park och få springa över Brooklyn Bridge och äta god veganmat – finns rikligt med bra ställen. Inte klokt, faktiskt. Att få vara där, först med bonusdottern, den begåvade Ida, som lärt sig spela gitarr på nolltid och sjunger som en ängel. Inte klokt att Simon sedan dök upp med sin fina gitarr, och med väskan full av mikrofoner och munspel och maracas. Men så var det. Och dessutom fick vi besök av Oscar som spelade blåsinstrument så en kan gråta av lycka. Nya skivan börjar ta form. Vi spelar in resten i Nacksving-studion i sommar – räkna med skivsläpp bortåt november, inbjudan till release kommer!

Och sen fick jag komma hem till min barndomsstad, där jag lever mitt liv. Här är både tyst och varmt, det var en omöjlig kombi på East Broadway. Och vår är det också! Krokusar! Och så finns ju barna mina, svärsonen – och Olle, den välsignade, som vuxit och är den allra finaste, mjukaste, vaknaste bebisen.

Bara att tacka för alltihop. Tack tack.

 

Leave A Comment