Stad och land


Alltså ibland älskar jag människorna ohejdat. Som häromdagen när jag fångade den här sweet art:en på en Göteborgsgata. Fenomenalt, som min mamma skulle sagt.

Det är en speciell tystnad i stan så här års, det kände jag när jag vandrade från Hedens hållplats och in i city vid 10-tiden i morse. Högtryck i luften, lågtryck på gator och torg. Stilla. Solen tar bort ljuden, nästan som snö gör. Det är lojt, även de som går i jobbkläder – slips eller snickarbralla –  har dragit ner tempot. Rullat upp vitskjortärmarna. Semester i blick.

Jag är på besök i storstaden, vattnar mina pelargonkamrater och min vän ormbunken från 1972. Musik hörs från Where the action is i Azaleadalen. Min action dessa dagar är att leta mig in på alla småvägar runt Djupadala, kolla vad som hänt. Följa nästan bortglömda stigar i skogen. Återerövra Nappesten – två bad igår. Kolla att jag fortfarande kan hjula (jäpp – fast rätt ont i handlederna gjorde det, måste träna). Slita upp lite fler nässlor, och sen lite fler nässlor och veta att de i alla fall alltid vinner. Flytta mig från sol till skugga och tillbaks igen. Spela gitarr vid Selmas vägg, låta låtar växa fram. Lyssna på Sommar.
Steka upp potäter från midsommarhelgen, plocka lite sallad i pallkragen. Jodå, det växer. Ojämnt, men växer gör det. Bild kommer nästa gång…

Såna grejer. Det är gott att leva.

Leave A Comment