Sommaren det hände


Så hette en låt som jag ivrigt sjöng med i, i början av 70-talet – Anna-Lena Löfgren. Jag var sådär förälskad som jag kunde bli, jag sjöng och sjöng om sommaren som ”vände upp och ned på hela min värld”. Det hjälpte inte mycket, men hjärtat behövde sången för att inte sprängas.

I skrivande stund har en annan omvälvande sommar passerat, eller pågår än rättare sagt. Tidigt i morse den 9 augusti – urfolkens dag – visade termometern 19,5 grader. Igår var det över 30. Igen. Ökenvindar. Jag orkade inte bege mig till vatten, jag drog ner rullgardinen och öppnade de fönster jag har. Duschade kallt. Förskolebarnen badade i plaskdammen på Jungmansgatan, filtar utlagda på den heta asfalten vid Willys. Inatt famlade jag fram fläkten, satte på den och satte in öronpropparna. Igen.

Det kom några droppar regn på eftermiddagen, det var skönt, men det skulle ju behövas dagar, veckor av sakta strilande för att hamna i någon sorts balans. Det rasslar om gräs och träd. Uppe i bergen är det redan oktober. Något litet vattenblänk bara, bland de blottlagda stenarna, där åar och bäckar borde porlat. Den varmaste julimånaden här i landet sedan mätningarna började på 1700-talet. Rekord på rekord slås och milsvida skogar har brunnit, och brinner än, här och i andra länder runt världen.

Nu då? Kan det fästa nu då, hos fler än oss som burit oron så länge? Hos de politiker som ska försöka bli omvalda om en månad? Kan det bli sommaren det hände?

Jag hoppades på Gudrun, på Per, hoppades på Katrina och på Sandy. Nu då? Väl? När New Orleans nästan utplånades och New York stod under vatten? Nä. Istället valdes en riktig (officiellt – han bygger visst skydd mot havshöjningarna vid sina golfbanor) praktklimatförnekare till president i USA och här i landet trillade klimatfrågan neråt och neråt på prioriteringslistan, vartefter andra, som det upplevdes, mer påträngande och närliggande frågor seglade upp.

Det måste vara svårt att vara politiker, jag förstår verkligen det. Denna maktkamp, allt det dagliga, alla handlingar och kohandlande och dessa fyraårsperioder. Eller treårs, sen börjar det om med löften till väljarna, och eget hopp om att få behålla sin plats i riksdag och nämnder. Och så allas våra hjärnor på det, som så väldigt gärna vill sysselsätta sig med det vi har i vår omedelbara närhet, i rum och tid. Det långsiktiga, när ska vi hinna tänka på sånt? Att våra barn och barnbarn kanske inte…nä, det blir för tungt. Och ligger för långt bort. Nu är det jobbet och förskolan och var ska vi bo och hur ska vi ha råd och så måste vi faktiskt unna oss lite resor när stressen är så hög. Nu är det nu. Och om ett år. Sen vet vi inte. Sen orkar vi inte tänka vidare. Det går nog åt helvete, kanske. Eller så hittar någon smart på något smart. Jag är likadan, vi är lika allihop. Mänskor allihop – politiker och ickepolitiker.

Det här är en prövning som heter duga. Nu får vi visa att vi utvecklats genom århundradena. Vi har ändå fixat en del, som tyder på det. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Någorlunda fungerande juridiska system i många länder. Rening av vatten. Utbildning. Läkekonst. IT. Musik, dans, film. Solceller. Nu får vi se vad vi duger till i det stora, om vi kan närma oss urfolkens visdom, känna in den natur vi är del av, värna moder Jord, se sju generationer framåt, som de. På alla sätt reparera och anpassa och på kortast möjliga tid se till att vrida av kranarna till olja och gas, lägga igen kolgruvorna, montera ner kärnkraften och ägna oss åt det som håller.

Det finns ju. Det fortsätter utvecklas. Men våra liv måste också förändras – världen är inte västerlänningarnas och de rikas lekplats, där vi kan tumla runt; vältrandet, våldförandet på det vi är satta att förvalta och på varann – no more. Ömsintheten måste in. Respekten. Den inre omställningen som en del kallar det, den måste till för att vi ska fixa det här någorlunda, trots att koldioxidhalten inte minskar på länge än, fast vi stänger av. I den fällan har vi satt oss. Tempen stiger ett tag till även om vi lyckas slå till bromsen på det förödande och få igång det som håller.

Som vi sått får vi skörda. Men nu är det dags för den goda sådden. I de brända markerna, på de torra ängarna, i gyttjan efter översvämningarna.

Sommaren det hände?

Comments
One Response to “Sommaren det hände”
  1. Tom Arvidsson skriver:

    Tack för dina ord! Det är när jag läser sådant här som jag inser att det finns hopp… trots allt…

Leave A Comment