Solitude


IMG_3603Lyssnade just på Stil i P1. Lyssnar inte alltid på Stil i P1, allt dess innehåll faller mig icke på läppen, men den här veckan handlade det om singellivet. Och det är ju intressant, inte minst för en som levt det i över 20 år. Innan dess 25 år av parrelationer, den sista och längsta abrupt och eländigt avbruten i maj -96 när döden utan förvarning gjorde entré. Snart har jag alltså levt lika länge på egen hand som tillsammans med en partner. Det kunde jag väl aldrig tro skulle hända. Eller skulle vara möjligt att klara.

Men det har jag bevisligen gjort. Längtat ibland, i olika perioder, efter något annat, längtat tillbaks, dagdrömt, nattdrömt, varit förälskad, väntat. Velat varma händer, vardagsömhet, samtal, mjuk tystnad och inkännande. Jorå. Men så har det inte blivit. Det har blivit jag själv, formande min egen tillvaro. Det har blivit barnen, bonusbarnet, vännerna, syrran och svågern, kollegorna, älskade fina hästen ett tag och nu, till all lycka, de två barnbarnen.

Stil i P1 handlade om det goda i att leva själv. Inte i loneliness utan i solitude. Om att det nu i USA finns fler kvinnor som lever singel än som gifta. Att vi inte är beroende längre, av försörjning eller beskydd av en man. Det handlade om stilikonen från Chelsea i NYC, Linda Rodin, 70 år, som alltid varit singel och trivts med det. Och om TV-serier och böcker som inte stigmatiserar de som lever utanför parförhållanden. Maria Sveland intervjuas också, alltid hörvärd och klok – kolla in Stil på sr.se.

När det efter en skrivarkurs i Stockholm 1997 gick upp för mig att det kunde finnas ett liv värt att leva, trots allt, skrev jag i en av alla triljoner skrivböcker (finns i Ur det svarta):

 

Det är bra med en ny kärlek

Vem säger att det måste vara en människa?

Nu är jag förälskad i orden, min penna

Mina papper

Min musik

Musiken

Musiken

Orden 

Musiken

 

Och i ett annat stycke:

Jag saknar dig

Så att gråten möter skratten

Skratten möter gråten

Hela tiden nästan

Du Du Du

men nu får det bli

Jag Jag Jag

Inget att göra åt

Mer än det

Nu är det jag och pennan!

Utan skrivandet vet jag inte hur det hade gått. Det, och det faktum att jag gillar att vara ensam, trivs i mitt soffhörn framför The Killing, The Crown, Barnmorskan i East End eller hockey-VM, trivs med mina skrivargrupper, i full verksamhet klockan 6 på morgonen om jag vill, att kunna käka vad jag vill när jag vill, gå på bio när jag vill, vara med barnbarnen ofta ofta. Klä om mina köksstolar, möblera mitt hem, odla i min låda. Ge mig iväg med ryggsäcken packad på väg till Änggårdsbergen, Brännö, Vrångö, Delsjön. Lyssnandes på spellistor eller poddar whenever. Vandra bland mina trädvänner.  Och (förlåt Moder Jord för flygturerna) längs New Yorks trottoarer. Själv. I mitt, uppfylld av egna känslor, med tid och alla möjligheter i världen att uttrycka dem.

Nej, inte bara, verkligen inte bara, ensam. Utan kontakter, vänskapsrelationer, röster, famnar går det ju inte att vara människa. Behöver flocken. Sammanhangen, Tillhörigheten.

Men fan, vad jag har (fått) gjort mycket de här 20 åren! Beslut fattade, somliga lite snurriga, men ändå – har klarat mig. Bra. Projekt, jobb, frihet. Fyra album, tre böcker, många sånger sjungna tillsammans med de jag gillar bäst. Är så nära mina älskade barn som någon nånsin kunnat begära. Sitter numera avspänd på restaurang, själv – med bok. En lär sig.

Par eller inte: Vi går en och en, sjunger mina allrakäraste FJK. Men jag korsar dina spår ibland.

Så är det.

 

Leave A Comment