Så mycket att älska


Min allvetande mobiltelefon visar att jag gått 9,7 km idag och tagit mig upp 93 våningar. 93! Det är som Empire State Building nästan! Och ändå har jag bara gått runt Stora Delsjön.

Gick där med termosen i ryggan och lät vårvintersolen blända mig och tankarna vandra som de ville. I början kretsade de mycket kring allt det där jag skriver dessa välsignade dagar när jag hinner och får, men sedan blev jag mer närvarande i skogen. Började se. Mossan som lyste, granjättarna, den gropiga isen som smälte i blidvädret. Jättekasten. Blåbärsriset. Knopparna som är som scouter, alltid redo. Snart är det dags för dem igen.

Jag gick spången över stormyren i bruset från väg 40 mot Borås, och fascinerades av de där förkrympta knottallarna som växer där. Så märkliga stycken natur, myrarna. Sedan var det bara 47 våningar kvar innan jag var tillbaka vid badet där jag startade. Lite kaffe till på en uppdragen brygga, sista mackan och – känslan av kärlek. Kärlek till det jag sett på vandringen, det som låtit mig passera, som burit mig, som bara finns och finns. Inte minst mossorna. Jag klappade lite på dem. Lena och kalla var de och i alla nyanser av grönt. Jag älskar mossor. Och nördarna som kan vad de heter och som verkligen ägnar sig åt att närstudera dem. Det är underbart. Tänk att vara hemmastadd i mossvärlden.

Det slog mig igen hur mycket det finns att älska. Vi tillhör ju. Vi är inte ensamma. De kanske inte svarar direkt, det är så försynt därute bland träden, men det är bara att älska på. Gör vi det så får vi tillbaka. Det tror jag. Sånt tror jag på. Kärlek.

Leave A Comment