Körsång i mitt hjärta


Jag sjöng i kör när jag var sådär sex-sju år. I Allhelgonakyrkan i Kortedala. Det var roligt och jag minns saker därifrån, som hur man skulle hålla notpapperet och att bokstaven J inte fick uttalas så att det surrade utan den skulle liksom bara flyta förbi. Sen blev det skolkörer och annat, men mest föstes jag upp på kyrkans läktare för att sjunga solo på avslutningarna.

Nu har det varit mycket kör igen och det är omtumlande och storslaget. Inte svårt att förstå att körsång föreslås av vården till människor med nedstämdhet (i Skåne görs det, de prövar ”Kultur på recept” och det funkar). Kör är väl det vackraste man kan tänka sig. Alla dessa röster, säkra och osäkra, höga och låga, klara och hesa, små och stora, som blandas och blir till en helhet och till musik att liksom bada i. Det är en fin bild av mänsklig samvaro.

I Botaniska trädgården knökade vi ihop oss vid växthuset, kanske inte världens bästa idé eftersom själva kören säkert var 300 personer, se ovan! Publiken fick liksom inte plats. I söndags var vi i Lärjeåns trädgårdar och nästan lika många körmedlemmar var med där också. Obeskrivligt underbart att ha dem runt sig, sjungandes Jag ger mig din hand. Hoppas det hördes ända till Norge.

Leave A Comment