Kampsångerna


Jag var i Alingsås, på MX, och lyssnade på Sånger till friheten häromkvällen. Björn Afzelius låtar, tolkade av Guran Blomgren, Olle Nyberg och Micke Nord Andersson. Det var fint. Jag blev påmind om kraften och tänkte: undrar vilka texter Affe hade skrivit idag om inte cancern tagit honom?

De där sångerna om kamp och kärlek, de som tar tag om hjärtat, vrider om, vänder ens blick, skapar lust och kraft. De som öppnar. Det kan vara Håkan H i sin förmåga till allomfattande förlåtelse av sig själv och oss andra snea, darriga, ofullkomliga, rädda, tafatta sökare av väg. Eller Lalehs kloka, geniala låtar om vår styrka, om hur vi kan besegra övermakten, om vi-et, det stora kärleksfulla vi-et och tacksamheten över att ”vi fått kliva på land”.

Och det kan vara Afzelius och Wiehes berättelser om styrka och svaghet, deras klarsyn. Knytnävar i magen. Knytnävar mot makten, mot skyn, mot det som ”vill stoppa det som spirar och gror”.

De behövs mer än nånsin nu, de här sångerna om vad människan och mänskligheten kan vara. Nu, när vi hör hur det låter om tunnorna – tomma, skramlande, ekande, upprepande samma vedervärdiga kalla melodier.

 

Leave A Comment