Jordens bästa vän


Det bästa hos människan är hunden, sa Karl Otto Werkelid i P1s Tankar för dagen i morse och så beskrev han olika episoder där hundar kommit människan till undsättning eller varit till tröst. Deras otroliga luktsinne, deras nu-känsla, hur bra vi mår av att klappa dem.

Det bästa med världen är rikedomen av levande varelser, säger jag. Med fantastiska förmågor. Vi snackar experter här. Vi snackar sinnen som vi knappt kan föreställa oss. Kunskaper som vi bara kan drömma om. Att leta sig fram med hjälp av stjärnhimlen och jordmagnetismen. Att finna samma bo efter en tusenmilaflygning. Att hitta tillbaka till älven man föddes efter att ha simmat i de stora haven.

Och många varelser kan känna sorg, planera för bistra tider, läsa kroppspråk och antagligen tankar. De har den största omsorg om sin avkomma, de hjälps åt att jaga, de ser till att hela flocken får mat. Ingen roffar åt sid bara för att hen kan eller skadar områden så att andra inte får chansen. De har hörsel, syn, luktsinne, språk, känsel, makalös rörelseförmåga, de kan konsten att överleva på sitt eget vis. Våra kamrater, de övriga djuren här.

Ett livligt möte inne i en häck, vad pratar de om i vintern, gråsparvarna och pilfinkarna? En kajkonferens i skymningen i en hög kastanj, vilket är temat? Vad säger de? Vad ropar skatorna till varann? Vad säger stoet när hon vänder bort huvudet?

Vi vet en hel del. Ibland tror vi att vi vet allt. Vi har så mycket att lära. Särskilt när vi tror vi vet allt. Vi är nykomlingar som art, vi är jordbebisar, som trott att vi är härskare. Som utvecklat de mest fasansfulla sätt att plåga varann och andra och förstöra marker, luft, vatten, liv – medvetet eller omedvetet. Vi är lite förvirrade av vår egen kapacitet, vi har liksom inte koll.

Men i detta kaos, dessa rädslor som gjort oss till mördare och förstörare finns också förmågor som de andra djuren har och som fått dem att bli så gamla som de är. Kärleken till våra barn och medkänslan, samarbetet, lojaliteten. I oss finns oändliga rikedomar, vi kan se högt upp och långt ner och in i varann, in i det minsta minsta. Vi kan tillverka redskap för sånt, kompensera för mer modest utvecklade sinnen. Och vi kan utvecklas, vi kan förvandla rädsla och främlingskap till generositet och tillit. Vi kan ta oss ut ur mörkret, bara vi har den allra minsta strimma ljus som leder väg. Det allra sköraste hopp.

Vi kan ge livet för varann. Och till varann. Vi kan älska. Vi kan känna förundran och tacksamhet. Vi kan se vad andra behöver och mår bra av. Vi kan sluta med destruktiva beteenden. Vi kan låta djuren ströva, låta grisarna böka i jordarna, låta hunden få ta långpromenader och leka, låta hästarna gå i flock i stora hagar och lära oss deras språk och behov. Låta vara. Riva kofabriker och grisfabriker och kycklingfabriker, slita bort slangarna som körs ner i gässens halsar för att de ska proppas fulla med mat så levern blir stor, bort med dem. Vi kan göra allt det och sen inte fatta hur vi nånsin kunnat spärra in våra medvarelser i tusental och ha ihjäl dem på löpande band, bokstavligen. Lika lite som vi kan tänka oss att köpa andra människor, som på 17- och 1800-talen, köpa dem på auktion och sen pressa ihop så många om möjligt i magen på ett slavskepp. Även om det händer liknande saker idag, förfärligt nog, så är det förbjudet i lagar, räknas som brott. Vi har FN och stadgan om mänskliga rättigheter. Vi har kommit en bra bit på väg. Det är uppmuntrande.

Snart förstår vi att andra varelser har rättigheter, att vi är delar av samma värld. Då bangar rivningskulan in i slakthusens väggar och minkburar och hönsburar fraktas till metallåtervinningen. Vi lever med naturen istället för mot. Äter det jorden ger i första hand, och lever gott av det. Låter fiskarna simma och haven återhämta sig. Blir våra egna bästa vänner, blir hundens bästa vän och kalvens och vargens. Tranans. Hönans.

Livets. Jordens bästa vän.

Leave A Comment