Jordeliv. Kapitel 9, Den heliga vreden


Den är en särskild sort, den heliga. Så känns det. Kanske att fler än de rena aggressionshormonerna drar på, kanske att den bottnar i sorgedjupen. Kanske att den stampar av i en visshet, inbyggd i själva ”livets längtan efter sig självt” (citat från Bengt Jacobsson och hans bok med samma namn). I det liv som kan kallas Gud.

Jag upplever att somligt är fast som de tätaste stenar. Okuvligt som de stora trädens rötter. Säkert som att vår planet cirkulerar runt sig själv och sin stjärna genom årmiljarderna. Sanningar, helt enkelt. Inte bara baserade i den vetenskap som kloka, vetgiriga forskare arbetat fram och vidare. Evidensbaserad, double blind-studerad, utan ett steg till.

Som att vi bevisligen är varelser bland andra varelser. Att vi tillhör den mängd levande som far omkring här i Jordens luft, vatten, på och inuti marken. Att vi tillhör. Att vi alla är släkt.

Som att vi är byggda för tillsammans, är ett nät av liv som hänger ihop. Och att vi människor är flockdjur, om än med olika nivåer av ensamhetsbehov. Vi vill och behöver vara nära. Känna stödet av andra, ge värme, få värme, brottas, älska, samtala, arbeta ihop. Det är vi. Sådana är människorna.

Som att, i led med dessa båda trädrotssanningar, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är det vackraste som nånsin skrivits och slagits fast. Vi har samma värde. Samma rättigheter. Det ser inte ut så än, men vi måste dit. Det är så det är. Vi ska dit.

Och, nästa steg; att allt liv här måste ha rättigheter. De misstag vi gjort är vi skyldiga att rätta till, oavsett vilken nisse som sitter på vilken tron.

Vi lär. Lär mer. Vetenskapen borrar vidare. Klåfingrigheten är stor. Allt ska göras för att vi kan. Yra av lycka är vi över allt vi kan och tävling pågår om vem som når längst. Ibland är det inte i livets tjänst. Ibland är det inte meningen heller. Kärnvapen. Det är svårt att veta innan – DDT. Hur det nu går med genknivar och artificiell intelligens, det får vi väl se. Berusningen tar emellanåt över även i de vetenskapliga kretsarna, där män oftast prisar män.

Nu står vi och spanar ut över avancerade dataprognoser som berättar om stigande hav, skyfall, torka, bränder, flykt, svält, monsterstormar, översvämningar, jordskred. Kanske att forskningen skulle kikat åt fossila bränslenas inverkan och radioaktiva rester från den 50-talsbejublade kärnkraften istället? Tävlat om att få fram livsbevarande energi?

Den heliga vreden över det. Över västvärldens übermenscheri och arrogans. Över de raka linjerna genom Afrikas öknar och stäpper och skogar. Över sättet att betrakta varann som herrar och tjänare.

Den heliga vreden över att färg på huden skulle betyda nåt endaste dugg. Denna smarta anpassning för att klara solljuset och respektive bristen på det. That’s it folks. Den heliga vreden över det, och att vi inte satsar på att komma tillrätta med det.

I enlighet med de vackra deklarationerna.

Leave A Comment