Jordeliv. Kapitel 8, Helhet


Helhet. Det var ordet som kom upp på min första Rosenterapi-session på åttiotalet, jag nämnde det i min bok Om kärleken till livet på en vidunderlig planet. Det var en stark upplevelse, den kändes så rätt igenom sann och genuin. Jag har funderat vidare på vad det stod för då och vad det står för nu.

Jädrigt nöjd med mig själv vandrade jag häromdagen hemåt från Trivsamt-gymmet nere på hörnet. Jag fick för mig att börja där när Slottskogens vägar var isiga och vintermörkret låg tätt, inte kul att springa då och det kanske kan vara bra att stärka överkropp också. Tänkte jag, den gamla gymnasten och sjukgymnasten. Trots motstånd, trots tidigare tappade sugar och fula maskiner. Nu är det kul. Och jag tänkte då att nu har jag varit snäll mot kroppen. Och slogs i samma stund av det märkliga i denna tanke. Den konstiga dikotomin. Vem tar hand om vem? Är det inte jag som tar hand om mig, hela jag, hela mig? Som att inte hjärnan och resten av kroppen hänger ihop. Vad säger du om det, underbensmuskeln?

Nej, det är ju inte alltid att musklerna lyder, inte alltid att nervimpulserna funkar även om viljan finns, den som sitter i hjärnbarken. Det är ett komplicerat system och sjukdomar och skador kan sätta stopp för rörelsen och för känsel och för styrning.

Men vi överlever inte som hjärnor, enbart. Även om kroppar ser olika ut och funkar olika, ändras, åldras, stelnar och skadas, så är vi, så länge vi finns här på Jorden, en enhet. En helhet. Muskler och nervtrådar som leder impulser till dem, initierade av den där märkvärdiga grå klumpen under skallbenet. Hud som uppfattar smekningar, smärta, vind, slag, kittlingar. Ögon som tar in världens färger. Öron som ger oss musiken, de satans smällarna på nyår, krasandet av nyis under fötterna, lövsångarens drömska strof, orden, nyanserna, det sociala samspelet. Tungan och smaklökarna som erbjuder smaksensationer värda att leva vidare för. Eller spykänslor. Näsan som uppfattar höstens fuktmättnad, lavendeln, barnets ljuvliga doft, den fräna smutsen, den feta oljelukten. Vi är allt det. Inte ett huvud som den här fyrlemmade manicken ska bära omkring på. Inte ett stolformat databihang, så länge benen bär.

Därför mår jag så gott efter att ha rört på mig, ansträngt latissimus dorsi, hamstrings, hjärtmuskeln, biceps, satt hormoner i rullning. Tack, säger hela varelsen som är jag, och vandrar nöjd hemåt, tillsammans med mina medpassagerare bakterierna, svamparna och kvalstren, och och lagar lite käk. Veganskt. För att jag ätit min kvot av andras muskler, druckit färdigt av kalvarnas mjölk. För att jag inte behöver dem, vill låta dem vara ifred. För att mitt ekologiska fotavtryck ska bli mindre. Och för att det är gott, säger smaklökarna mina.

Och – för att jag är del av den stora helheten, ett kryp här på jordytan, bland andra som lever och andas.

Bilden? Jo, det är från träning i gamla Burgårdsskolan med vår trupp i Svitjod, föreningen jag var med i under hela tonårstiden. Bara goda minnen.

Leave A Comment