Jordeliv. Kapitel 7, Blåsor i nävarna


Det skulle en inte få, enligt Lie-Mats, som ledde kursen i att slå med knackelie i Botaniska trädgården, Göteborg en varm junidag 2018. Nej, för orvet ska hållas med lätt grepp – han lärde oss att knöckla in ett finger så att vi skulle känna när vi höll för hårt. Det hjälpte dock inte mig, som alltid tar i för mycket.

Men det var vackert, det var dans när alla sjutton deltagarna stod där och övade. Först på gräsmattan under träden, sedan i slänten som vi hade till uppgift att slå den dagen. Vi svettades. Vi slog av det gröna i tuvor, det blev ränder, det blev fel, men allt högt gräs låg till slut, besegrat. Somliga kunde, det såg så lätt ut, svisch bara, lugnt och tryggt och metodiskt.

Vi fick testa att knacka på bladet också, på ett städ. Märkligt och underbart att kunna banka fram en hård egg istället för att slipa. Sen var det brynet, då. Inte lätt heller. Somliga tog i för hårt…

Jag hängde på några personer som skulle slå ängar till foder en bit söder om stan, ett par dagar senare. Tänkte att övning ger färdighet. Vi gick där och svingade, sommarkvällen var ljum och knotten hade inte riktigt vaknat. Då ropade Riddarn (Anders Ridderström, Naturskyddsföreningen) åt mig med tordönsstämma:

”Lägg ner lien! Lägg ner lien!”

Lite skrämt (jag är lättskrämd) gjorde jag som Riddarn sa och fick en hård kram av honom.

”Du har knäckt koden!” vrålade han så det hördes ända ner till radhusen i Skintebo.

Okej. Ja, ibland fick jag till det. Två gånger till den sommarn var jag med och slog och det varierade lite hur bra det gick. Som att åka slalom – ibland sitter några svängar riktigt snyggt. Oftast inte.

Lie alltså. Detta urgamla redskap. Lie-Mats berättade att många människor födda på andra ställen i världen stannar till och blir tårögda när de ser honom stå där och slå gräs på kurserna. En del blir ivriga, vill själva greppa orvet. De har gjort det förr, de kan, tagen sitter i. Ibland säger de att deras farfar eller mormor slagit med lie, att de sett det sedan barnsben. Det hände även den dagen vi var i Botaniska. En hel familj med ursprung på Balkan stannade och pratade, kände på liarna, log hemlighetsfullt.

Lie alltså. Ängarna. Slåtter. Som innebär att örter och blommor får en chans, de som inte kräver kväve utan som frodas på magra marker. De som tryckts undan av brännässlor, lupiner, hundkex och annat i vägkanterna och på fälten. Lien slår av så fint och så räfsas det slagna, tas till djuren (särskilt populärt den torra sommaren 2018) och näringen försvinner från ängen, vilket gör att mångfalden blommar. Maskinslaget gräs som ligger kvar blir till gödning. Då vinner kirskålen och dess hungriga kompisar.

Slåtter med lie bör ingå i värnplikten.

Comments
One Response to “Jordeliv. Kapitel 7, Blåsor i nävarna”
  1. Anders Ridderström skriver:

    Inte ska du be om ursäkt Christine ! Kom nån annan gång med Ängsgruppen, eller häng med Kulturmarkers slåtter på Hisingen. Vi behöver all hjälp till det med. Å snart kan du ha en äng alles i ditt grannskap, vid Observatoriet nånstans. En gosse som var med i år å som bor på Flaggatan undersöker möjligheterna.
    Vill du ha kontakt med honom hör du av dig…..
    Å det stämmer så bra med Balkan. Idag var jag och slog vid Ramberget mellan hus. Rätt vad det var stannade en arbetsbil och en leende bosnier rusade ut och vville prova vilket han fick förstås….
    Leende gick han tillbaka och tackade….

Leave A Comment