Jordeliv. Kapitel 25, Tacksamhet


Cirkulär ekonomi börjar det talas om nu. Det vi använder ska vi fortsätta använda, omvandlat eller återbrukat och inte så mycket nytt material ska in. Det är bra. Det är nödvändigt. Permakulturen bygger också på det. Cirklar är organiska, liksom spiraler. I sin bok Aktivt hopp skriver Joanna Macy och Chris Johnstone om ”the spiral of the Work That Reconnects” – en metod för empowerment, en källa till styrka och nya insikter. Den har fyra stationer; att utgå från tacksamhet, hedra vår smärta för världen, att se med nya ögon och att gå vidare.

Starten är alltså tacksamhet. Att känna det är inte alltid lätt, inte ens här i vår skyddade och priviligierade del av världen. Vi tar så lätt det vi har omkring oss för givet och fokuserar ofta på brist. Alltid finns det något som fattas eller är fel. Alltid finns det någon annan som har mer, mår bättre, är mer lyckligt lottad, på vilken nivå vi än befinner oss. Även den rikaste (materiellt) procenten av mänskligheten har missnöjesrynkor (botoxade) och ängslas för att bli efter eller tappa greppet, sörjer och leds. Antar jag.

Den enkla tacksamheten över att få vakna på morgonen och att det finns frukost i kylskåpet och vatten till kaffet i kranen. Inte minst nu, när detta skrivs, när vi befinner oss mitt i en pandemi och ingenting längre är självklart. Den enkla tacksamheten över att solen går upp igen och vi får vara med om det. Att våren kommer en gång till, att koltrasten häver upp sin ljuvliga röst, tacksamheten över det som mognar, ger, vissnar och återvänder. Tacksamheten över att träd finns att vandra under och som ger oss brädor till huset vi bebor. Tacksamheten över att få vara vid liv på en alldeles mirakulös planet, som verkar vilja oss väl. Tacksamheten över att få lära, både av det som går lätt och det som gör motstånd. Över att kroppen har en sådan förmåga till läkning.

Men. Världen är kall, galen och obarmhärtig. Också. Det måste vara svårt att känna tacksamhet i ett flyktingläger, i städer som bombats till grus, i en isoleringscell, på en gummibåt i Medelhavet, svårt sjuk i en ensam säng på äldreboendet. När våra barn dör i sjukdomar och svält – det är åt helvete. Orättvisorna. Slaveriet. Ofriheten vi har skapat åt varann. Vi människor gör ont, tappar vår medkänsla, gör vanvettiga saker som inte går att förstå. Också. Rädsla och förakt färgar livet svart för både offer och bödel. Den smärtan, den stora taggen av smärta över vad vi är mäktiga och vad vi gjort med Jorden och varelserna här, den måste vi erkänna för oss själva – ”hedra smärtan du känner för världen”, skriver Macy och Johnstone.

Det tredje steget i spiralen är att se med nya ögon ur ett holistiskt perspektiv, där gammal andlig visdom har en plats. Där finns också vår fantasi och insikt vad som är möjligt att göra, för att göra skillnad och för att sedan ta steget vidare. Vilket kan leda till ny känsla av tacksamhet.

Leave A Comment