Jordeliv. Kapitel 24, Ogräs och små ynka blommor


När våren drar in sticker mjuka gröna spjut upp ur upptinad mylla. Vi ler. Livet återvänder. Till och med kirskålen är välkommen i början av april. Den är ändå väldigt fin! Små gröna blad på korta stjälkar gror och gör vår. Harmlös i detta stadium. Till och med ätbar. Ett par veckor senare är den lika kavat som alltid och har fyllt halva rabatten. Rötterna går djupt och vindlar brett, det går inte att komma åt dem med rensspaden. Alla som haft trädgård vet. En gång testade vi att lägga en fem centimeter lång vit kirskålsrot på en sten och jajamensan, efter några dagar sköt den gröna skott, inga problem.

Mycken svett har droppat över rabatter i detta land i försök att bli av med kirskålen. Och åkervindan och maskrosorna och kvickroten och allt vad de heter, de som ivrigt siktar på att ta över våra drömmar om rosor och lavendel. Men om vi glömmer fighten och bara betraktar – tänk vilken växtkraft! Vilken obändig energi och framåtanda! I minsta spricka fäster fröer och skjuter stänglar upp. Bergsskrevorna blommar magiskt av trift. Det vi kallar sly tar på kort tid över kalhuggna marker. Mitt i en refug på Nordenskiöldsgatan i Göteborg står en sälgbuske, den har funnit sig lite näring under asfalten, tydligen.

Det där är livet, och det som håller oss tvåbenta vid liv här på Jorden. Det kan vara en tröst när blåsorna svider i nävarna och knäna ömmar.

Andra underverk är de pyttesmå. De som kravlar sig upp när snön släpper taget om fjällen, de som knappt syns. Tusenskönorna i gräsmattan och skogsstjärnorna under granarna. Jag har svårt för färgsprakande stora dahlior, men älskar de där ynka. En sommar häromåret fick jag äntligen se revor av linnéa, i Jokkmokks fjällträdgård – vilken skönhet i det lilla! Som en barnhand i min, som ett milt ögonkast av samförstånd. En hastig blinkning från en välvillig skapare.

Jag är ingen uthållig person, jag behöver medvind och helst en svag nerförsbacke och helst bekräftelse och uppmuntran för att orka gå på. Jag startar gärna men vill snabbt vidare, vidare. Det är plikt som gör att jag ändå oftast tar ansvar och avslutar projekt – själsligen har jag inte så sällan lämnat. Det är både på ont och gott, som det mesta. Men jag är full av beundran för de strävsamma, de som inte ger sig, de som lyfter av motgångar, de med stamina och djävlar anamma. Tack och lov för dem, för organisationer som Naturskyddsföreningen och Greenpeace, för Jordens Vänner och WWF, och för Ragnhild Larssons Klimatpodden, till exempel. Det är inte alltid så glamoröst, men ack så nödvändigt, med det långsiktiga gnetandet och lobbandet och remissvarandet. Det behövs alla sorter, de nya rörelserna som gör på annat sätt är viktiga, och såna som jag behövs kanske också, men ack, de uthålliga. De små rosa på fjället. Kirskålen. Så tacksam för dem.

Leave A Comment