Jordeliv. Kapitel 22, Omstart


Våren 2020 kommer vi alltid att minnas. Just nu, i april, vet ingen – INGEN – hur länge det lilla vackra viruset kommer att fortsätta hålla oss i ett järngrepp. Det där att ingen vet (inte ens statsepidemiolog Tegnell) är ovant. Vem ska en hålla i handen? Eller – vi får inte ens hålla handen. Vem ska en luta sig mot? Eller – hur ska det gå till på 1,5 meters avstånd?

Både fysiskt och psykiskt riskerar vi att känna en isande ensamhet och osäkerhet. Jag gör det. Faller ner i en sorts total existentiell övergivenhet då och då. Vem ska rädda oss nu? Såhär kunde det bli bara på några månader, vem hade kunnat tro det? Tomt och tyst utom på sjukhusen där människor flämtar efter luft och sjukvårdsanställda utför heroiska arbetspass i skyddskläder som håller på att ta slut.

Ekonomin är dopad och beroende av en ständig ström av varor och en evigt pågående konsumtion av dessa varor, oavsett vad det är, gott eller ont för planeten och oss själva. Den står nu och svajar som en träd med alltför ytliga rötter. Företagen behöver hjälp. Många små har inte buffertar som pallar, av förklarliga skäl. Frilansare inom kulturen med enskilda firmor har exakt noll trygghet vid sjukdom och heller ingen vid sådana här katastrofer, när gigen ställs in. Men även de större måste hållas under armarna av pappa Staten nu. Samtidigt som de helst vill dela ut vinst till ägarna, hejdade enbart av mediernas uppmärksamhet. För egentligen är det ju marknaden och aktieägarna och börsen och de snabba klippen och att undvika skatt som gäller. Bara inte nu. När det krisar.

Omstart. Det är vad livet på planeten önskar. Kan ett litet runt virus med röda knoppar leda in oss på en väg som håller? Klimatet är fortfarande i akut och påtaglig kris och vi med det. Allt liv här har vi satt på spel just genom de mekanismer som nu har hakat upp sig. Visst behöver vi konsumera en del och det gör att hjul snurrar. Men allt, alla värden kommer direkt ur jorden, haven, luften och ur vår smartness att använda de resurserna och våra egna kroppar och hjärnor. Det finns inget annat.

Aldrig har jag väl sett så många vandra i naturen som nu, vi som kan och får. Det är som att vi upptäcker det som finns alldeles intill och uppvärderar det. Tack för det i så fall, corona.

När vi börjar öppna dörrarna igen och släppa in ljuset i karantänhus och unkna lägenheter, låt oss fortsätta uppskatta det nära. Välja mer noga. Kolla vad vi behöver. Mest av allt är det varann. Att längta efter en lång varm kram, det känns bra.

Leave A Comment