Jordeliv. Kapitel 20, Ljuset


Sommarsolståndet fick jag år 2018 tillbringa på en fjällsida i Lappland tillsammans med delar av familjen Silfver. Samma familj som jag skrev om i min bok Om kärleken till livet på en vidunderlig planet, när de beskrev livet i liten stuga i Slottskogskolonin i Göteborg. Nu hade de flyttat till Jokkmokk. Jag hade varit stugvaktare några månader när de flyttade upp på prov, men beslutet var fattat, stugan såld och en villa inköpt i utkanten av den norrländska byn ovan polcirkeln. Jokkmokk är ett speciellt samhälle, samernas centralort kan det väl sägas vara. Det vackra Àjjte-museet, fjällträdgården, hantverket, marknaden om vintern och så vidderna runt om. De stora viddernas land.

Luften i Boden var klar som kristall när jag anlände med nattåget och morgonljuset var vitt. Det klingar till i själen av den kombinationen, det är en speciell känsla och åter förbannade jag mig själv att jag inte gav mig iväg till Västerbotten som jag så innerligt ville i mitten på 70-talet.

Sedan dess har jag i alla fall njutit fjällen ridande i Norge och skidande då och då. Men aldrig varit med om högtiden sommarsolståndet.

Nu satt vi där på det knaggliga fjället Jarre, i kvällsljuset. Vi hade färdats som enda fordon på vägarna de tre milen hit. Himlen var molnig, men bakom molnen skymtade solen, som vägrade sänka sig bakom horisonten. Agnes hade tänt en liten brasa i eldstaden däruppe – ännu var det inte eldningsförbud. Små väna blommor lyste på sluttningen. Skogsstjärnorna blommade i skogen nedanför. Myggen följde inte med, de höll sig där bland fjällbjörkarna, vi träffade dem igen på vägen ner. Då var klockan halv ett och det var inte ens skymning. Så underbart märkligt för en västkustbo.

Vi hann med fler utflykter, familjen Silfver och jag, under de få dagar jag var på besök. Vi for åt Muddus och vandrade där, på steniga stigar, bland kärva långsamväxande granar och tallar. På vissa ställen hade det brunnit – svarta stammar mellan stenblocken, som Döda skogen i Mio min Mio. Vi åkte till Kvikkjokk och färdades i det undersköna deltat där tillsammans med kunnig guide i båt. Sareks fjälltoppar lyste vita av nysnö. Ängarna intill den fina lilla kyrkan blommade som midsommarängar ska.

Det är så svårt att ta in att allt är i förändring, inte minst långt norröver, där temperaturhöjningen är som störst. Kebnekajses toppar har bytt plats på listan över Sveriges högsta berg, eftersom glaciären på Sydtoppen smälter ner. Liksom övriga glaciärer. Snön vräker ner eller uteblir. Regn faller, istäcket blir för hårt för renarna att krafsa sig igenom. De måste utfodras med annat, kanske flyttas till nya områden.

Den klara luften. De rena vattnen. Jovisst finns de där, men högre upp, i hierarkierna och i atmosfären, där pågår det vi inte ser mer än som temperaturrekord, torra skogar, långsam förflyttning av trädgränsen, inställda skidtävlingar på grund av ideliga stormar. Snöbrist åtgärdas med att spara från året innan och med snökanoner. Runt backar och spår är det barmark, i alla fall tidigt på säsongen. Vi håller skenet uppe.

Det pågår. Inget är stilla och vi driver på och driver på utan att fatta, tycks det. Det enda en kan lita på är solens och jordens dans. Ljuset och mörkret. Utanför oss och inuti.

Att någon gång förstå att allting är förändring

Också dessa ögonblick längst ut på klippans kant

Att se att själva bergen höjer sig och sänker sig

Att det finns en sanning bortom det du tror är sant

Kärleken är ett moln av guldstoft

Några uns kan fångas i en varsam kupad hand

Kärleken är floderna och haven

Och stilla regn som faller över land

Inte mindre än så, aldrig mindre än så

Vill du iväg så låter jag dig gå

Molnet skimrar, vattnen strömmar ändå

(ur Guldstoft av Hellqvist/Klingström från albumet med samma namn, Diva Records 2003)

Leave A Comment