Jordeliv. Kapitel 19, Maten


Under det årtionde som passerat har väldigt mycket hänt på väldigt många fronter. Osannolika ledare har valts, fruktansvärda blåbruna strömningar drar världens utveckling bakåt, flyktingar möts av kalla handen, drunknar i havet, fastnar i de priviligierade ländernas omänskliga system eller i läger på grekiska öar. Koldioxidutsläppen fortsätter öka, isarna fortsätter smälta.

Men. Som beskrivits ovan finns det mycket att glädjas åt också. Hoppet brinner, om än med flämtande låga.

Inte minst gäller det maten. På allvar presenterar nu kockar via public service förslag på att skolmatsbespisningar ska ha vegansk mat som grund. Sedan får eleverna själva komplettera med kött och fisk som ligger i skålar bredvid. Det är framsteg, verkligen. Ännu 2012 när jag bestämde mig för att avstå produkter från djurindustrin, fick jag kommentaren: ”Har du blivit militant? Ska du släppa ut minkar nu?”. Så säger ingen längre. Jag är en sällsynt fågel i min generation, och jag tror mina vänner pustar lite när vi har matlag och middagar – ”och så var det hennes mat, ja…”. Men de har lärt sig. De lagar ofta veganskt till alla och gillar det. Flera har barn som är veganer.

Det finns också en hel del mer att välja på i butikerna. Hyllorna med veganska halvfabrikat, ostar, såser, pålägg blir alltmer synliga och alltmer omfattande, liksom frysta sojabitar, vegobullar, burgare, glass och what not. I mejeriavdelningen dignar det av havregurt och soygurt och vegabiliskt smörgåsmargarin, havregrädde och växtbaserad mjölk.

På nätet finns hur många veganska recept som helst och vackra kokböcker kan en köpa. Det är underbart, faktiskt.

Jag vet inte vad en granskning av journalisten Mats-Eric Nilsson skulle ge, om han bestämde sig för att ta sig an veganprodukter – kanske finns där lite för många smakämnen och konsistensgivare för att det ska kännas helt okej. Och många är inte ekologiska. Jag har kontaktat några företag kring detta, men inte fått svar. Det går förstås att laga mat från grunden också, men smaker en vant sig vid från barndomen, av ost, korv, kaviar och så vidare, är svåra att avstå ifrån och även veganer behöver snabblaga ibland. Så mer ekomat, tack, utan så många E-ämnen och utan djurinblandning!

Varför jag äter veganskt? Frågan kommer inte lika ofta nu, men här är svaret: Jag kan inte stå bakom en industri som behandlar våra medvarelser korna, grisarna, kycklingarna och hönorna enbart som produktionsenheter. Om slakterier hade glasväggar skulle alla vara vegetarianer lär Linda McCartney ha sagt. Och inte bara slakterierna är vidriga. Livet vi erbjuder djuren som vi bestämt oss för att käka upp eller ta mjölken ifrån, är inte värdigt för de allra flesta. Kalvarna skiljs från sina mödrar direkt efter födseln i stort sett. På ekologiska gårdar får de gå med sin mamma ett par dagar längre, men sedan iväg för att växa upp enbart med andra kalvar. Det är ju nämligen deras mammors mjölk som går till oss. Så det funkar inte att ha en kalv som diar. Hur skulle det vara att skilja nyfödda hundvalpar från tikarna, kattungarna från kattmammorna, fölen från stona? Eller för all del, bebisar från sina mödrar och fäder? Fasansfullt för båda, givetvis, tvärt emot vad naturen vill och har menat. Tuppkycklingar mals ner. Hönor kasseras när de värper sämre. Kycklingar drivs upp så snabbt att benen inte bär de överdimensionerade kropparna. Grisarna knatar omkring på hårda golv i små bås med bara lite halm att böka med, om de nu alls bereds plats att knata och böka. Korna står inne nästan hela året, och det finns krafter inom LRF verkar för att de inte ska behöva släppas ut överhuvudtaget.

Men sådant går inte att ta hänsyn till om business as usual ska upprätthållas. Det handlar om produktion, leverans, industri. Och jag vill inte vara med i det längre. Har ätit min kvot av fläskfilé, lövbiff, leverpastej och herrgårdsost.

Kan meddela att även fiskar och många av deras kompisar i djupen är kännande varelser. De har nervsystem som registrerar smärta. Antagligen är det inte en skön död att trassla in sig i ett nät och sedan bli uppdragen och långsamt kvävas på en fartygsdurk. Det är en aspekt. En annan är att de håller på att ta slut. För att skydda fiskarnas, alltså människornas som drar upp firrarna, arbeten och fiskeindustrins inkomster, hålls kvoterna uppe. Dammsugningen av bottnarna fortsätter, troligen tills det är typ tomt, eller i alla fall i total obalans. Så därför inga fler sillbitar och torskryggar för mig.

Dessutom vet vi ju nu, vet nu, att kött är enormt resurskrävande och produktionen släpper ut en massa växthusgaser. Regnskogen skövlas för de livligt besprutade och konstgödslade sojaodlingarna, där den absoluta lejonparten går till djurindustrin, inte till tofu – korna växer mer och ger mer mjölk om de äter bönor. Det högvärdiga proteinet tar alltså omvägen om djuren – massor går in, lite kommer ut i form av högrev och oxfilé. Bättre att käka balj- och ärtväxter direkt. Flera av dem kan vi dessutom odla här, och i resten av Europa. Och det går att laga så otroligt mycket gott med ingredienser från växtriket.

Jag har, som sagt, ätit kött i över halva mitt liv, så vem är jag att moralisera? Nu vet vi dock mer än när jag växte upp på 60-och 70-talet. Köttkonsumtionen är makaber nu, djurindustrin också. Men visst finns det sätt att fortsätta med blandkost – betesdjur som gör nytta för landskapet, renar, älg, rådjur, får och lamm som får goda liv och en god död. Som inslag i en i huvudsak vegansk diet skulle det nog fungera både ur klimat- och resurssynpunkt. Men nödvändigt är det inte. Landskapet kan hållas öppet av hästar, till exempel, som används till annat än mat. Och av får, vars ull kan brukas och inte slängas, som nu ofta görs. Vi skulle kunna utnyttja vårt eget kiss och bajs som gödsel, om det togs tillvara på ett bättre sätt. Kompostera. Biokol. Bokashi. Det finns lösningar.

Leave A Comment