Jordeliv. Kapitel 18, Dinosaurierna som blev fåglar


För ett par hundra miljoner år sedan var planeten Jorden väldigt annorlunda mot nu. Kontinenterna som suttit ihop i Pangaea, började glida isär. Flora och fauna var helt andra och de varelser som märktes mest och tog störst plats var dinosaurierna. De fanns här på Jorden i 160 miljoner år och är enligt Wikipedia den mest framgångsrika djurgrupp som någonsin levt på land. För drygt 65 miljoner år sedan, i slutet av perioden Krita, dog de ut, tillsammans med en stor del av det övriga djurlivet, i det som verkar varit en stjärnsmäll av enorma dimensioner – en jättelik asteroid slog ner. Styrkan i nedslaget motsvarade sju miljarder Hiroshimabomber – adjö Tyrannosaurus & co!

Men. En gren på det här utvecklingsträdet fortsatte växa och utvecklas, nämligen fåglarna. Gråsparvarna, stararna, grågässen och övriga 10 000 fågelarter, alla är de små dinos! Det var väl ändå en vacker vändning på en stor katastrof. En rännil av liv stannade och blev till ett nytt underbart myller av färger, vingar och sång.

Så kan det fungera i den stora tidsrymden – liv uppstår och försvinner, värmeperioder avlöses av istider, vulkanutbrott ställer till det och emellanåt kommer stenbumlingar från universum farande. Ibland hörs de argumenten i klimatdebatten. Klimatet har alltid skiftat, säger somliga. Det är naturligt. Och det stämmer. Men oftast inte under en blinkning, som nu. Inte med vår hjälp, som nu. Vi som är så nya här och så välsignat klåfingriga.

Jag tänkte på det när jag studerade en nötväcka som klättrade nerför en tallstam i Slottskogen. Den lilla dinosaurien. Tänkte att om vi människor nu är på väg att ta livet av oss själva och om vi lyckas – vad skulle kunna komma istället ifall någon rest av våra DNA-spiraler hänger sig kvar här? Småväxta milda skogsvarelser, vättar, kanske? Alver? Tomtar som lever under trädrötter och bland stenar? Bonobolika apor, som kommit lite längre, men är lika fredliga?

Eller blir vi istället rumpnissar med för stora vintermössor som irrar runt och gnölar: ”Vaffö gjorde di på detta viset? Vaffö blev det natten? Vaffö då?”

Ändå – att bara tänka tanken, att vårt utdöende faktiskt är en rätt realistisk utgång av det som pågår, är ju svindlande och mardrömslik. Vi klampar fram här, som Gigantosaurus och Triceratops, lämnar våra för evigt förödande spår i jordskorpan och atmosfären utan att ta in att det är det vi gör. I väntan på stjärnsmällen.

Sjung mig till sömns, koltrast, många aprilkvällar till. Snälla. Sjung. Sjung lite till.

Leave A Comment