Jordeliv. Kapitel 17, Drömmen om gitarrer på ryggar


Enligt uppgift har den gamle socialdemokratiske profilen Ernst Wigforss yttrat följande:

Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa, måla, sjunga – ja, vad ni vill. Frihet!

Hear, hear. Hoppas att han verkligen sa det. Synd bara, i så fall, att hans efterträdare i partiet tycks ha tappat det perspektivet helt. Här pratas bara om rätten till heltid, om jobbskapande åtgärder, om arbetet som självändamål, vad vi än gör. Vilka onödigheter som än produceras. Rätten till heltid, jättebra princip. Kvinnor i låglöneyrken, de som gör det allra viktigaste jobben, ska ha en rimlig lön. Men en heltid ska inte behöva vara 40 timmar/vecka. Inte för någon, och absolut inte för dem som sliter kroppsligen och själsligen med den nära, livsviktiga omsorgen och vården. Det är ingen naturlag med 40-timmarsvecka. Det är bara det att vi fastnat där, efter ett par arbetstidsreformer under 1900-talet. Och med alla krav från alla håll, med barn och föräldrar att vårda och värna, med ett tempo i arbetslivet som våra förfäder faktiskt inte hade och detta sittande framför skärmar och bilåkande fram och tillbaka till arbetsplatsen, så mår vi inte bra. Många mår inte bra, det knapras piller och folk kommer inte ur sina sängar eftersom alla kroppens stress- och antistressystem har ballat ur. En hel del av oss har det gott ställt ekonomiskt, i alla fall tills räntorna höjs, men har panikångest. Faller ur. Eller sitter kvar, undrande om det här verkligen var grejen med livet. Och unnar sig att fly, per plan, till lugn och sol och drinkar med paraply, rättså ofta.

Ernsts ord klingar vackert. Musik, dans, måleri, frihet. Min tolkning: Mer tid att själv och tillsammans designa sina dagar. Lo-fi, så att säga. Slippa stressa barnen. Gå ut i skogen och andas. Odla. Ha vardagsmiddagar tillsammans, hinna prata färdigt. Och utvecklas, fortsätta utvecklas och invecklas och upptäcka. Leta fram den där lekfulla kreativiteten som satts på undantag så länge. Kliva in i replokalen igen, med gitarren som hängt på väggen i evigheter. Gå upp på vinden och hämta det dammiga staffliet. Våga sig in i skrivarcirkeln med penna och skrivbok. Lära sig fixa cykeln i ett cykelkök. Lära sig laga surkål eller den där gratängen som grannen bjöd på. Ta kontakt med träden och växterna intill, se till att skapa ett förhållande till dem, följ årstiderna, käka lunch ute. Alltså ute. Som Eva Sanner skriver i sin bok Naturens hemlighet:

Att bada i samma sjö varje sommar, se solnedgången från samma sten vid havet eller campa på samma strand är exempel på hur vi upprepar ett rituellt beteende. Detta skapar en känsla av trygghet, frihet eller tillhörighet precis just där. Vi vet att vi kan återskapa dessa känslor genom att besöka platsen när vi vill, där eller inom oss. Att vi lär känna floran och faunan på en plats i naturen skapar också igenkänning. Vi vet var det finns svamp och bär, vilka fåglar som häckar i området och var vi kan bada. Det är som när vi lär känna en person – vi får veta mer och mer för varje möte och känner oss mer och mer förtroliga med varandra.

Min vision är fler som cyklar med trumpetfodral i cykelkorgen, fler som vandrar med gitarrer på ryggen, fler som köper färger och penslar, fler på väg till kör-repetitioner, fler som går hand i hand med barnen och anpassar sig till deras tempo. Som dröjer lite vid varje steg, känner Moder Jord vibrera under fotsulorna. Min vision är fler picking parties – jamstunder tillsammans bara för att det är så jädra kul att spela. Min vision är ett kulturliv som bränner till, som vågar, som finns överallt att ta del av.

Min vision är ett land där människor kan välja att bo i större städer, i mindre städer eller i byar och få del av lika bra samhällsservice – att skattesystemet ändras i den riktningen, att alla har tillräckligt snabba uppkopplingar och att en vettig kollektivtrafik finns och en väldig massa vanliga cyklar och elcyklar och trygga cykelvägar. Min vision är att de smarta automatiserade system och flinka robotar som gör en massa människoarbete överflödigt inom industrin, använder förnybar energi för att drivas, finns i en cirkulär ekonomi och utför arbete till samhällets fromma. Det vill säga tillverkar sånt vi behöver, på naturens villkor. Och att de, robotarna, hålls utanför vård och omsorg.

Min vision är att fler egenskaper och drömmar i varje människa ska få växa och blomma, oavsett ålder. Att målet inte är att samla pengar och prylar. Det finns ingen riktig trygghet i det, fast det framstår så i det samhälle vi (företagen, bankerna, PR-konsulterna, politikerna) skapat åt oss. Vi behöver ha en grundnivå; mat, vatten, tak över huvudet, lika bra sjukvård och skola för alla och en marginal för glitter och dans. Resten av livets viktiga är helt andra saker. Och bottom line: Ingen trygghet alls utan en beboelig planet, som grönskar och som vi kan leva av och med.

Comments
One Response to “Jordeliv. Kapitel 17, Drömmen om gitarrer på ryggar”
  1. Ylva Lundin skriver:

    Fin text Christine! En fin dröm som jag tror många delar men få vet hur de ska nå.

Leave A Comment