Jordeliv. Kapitel 16, Sorgen


Du bär på en stor sorg, sa den gamla visa kvinnan från Mexico, när hon masserat mig och känt min varelse genom sina varma händer. Jaha. Jag tänkte förstås på det som blev mitt livs brännmärke och eviga sår – när min älskade Roger dog. Klart att jag bär det i mig. Saknaden. Blytung ibland. Men sorg? Nu?

När jag funderade vidare, så insåg jag att det nog inte bara handlar om 1996 och den stora förlusten. Det har kommit andra sorger, personliga, sedan dess. Mycken längtan som inte fått fullbordas. Men inte heller det borde satt det avtryck som kvinnan syftade på. Så slog det mig: det är Weltschmerz. Som ett ok ligger hotet mot min älskade planet och livet här på mina axlar. Det gör sig påmint mest hela tiden. Glädje över vackert väder, milda dagar, ljumma vindar är inte längre den glädje det en gång var. Samvetet gör sig påmint i de flesta situationer. Jag kan inte närma mig en flygplats längre utan att det stora svarta överfaller. Skulden. Skulden min, och alla som frossar. Jo, jag har betvingat det, mot bättre vetande, och rest till New York vartannat år under en period. Kunde inte låta bli. Jag är vegan. Jag bor i lägenhet. Jag har ingen bil. Jag… vill vara i New York ibland. Så tänkte jag, medan djävulen skrattade hest nere i djupen och väste: ”Jaja, men du åkte ju Amazon hela din tonårstid, du har bilpendlat, du har varit köttätare två tredjedelar av ditt liv, du skenheliga – och hade ni inte oljepanna i villan? Och flög du inte till Island förra sommaren?” Skam och skuld. Ingen går fri, alla har vi i den industrialiserade (civiliserade?) världen bidragit till att det ser ut som det gör.

Nu är glädjen väck, nu går det inte längre, nu kan han skratta och väsa bäst han vill. Den president som härjar därborta i USA när detta skrivs gör ju inte besöken så lockande heller. Jag lovar inte att aldrig flyga mer, men glest ska det bli.

Sorgen. Över att många, inte minst män i min ålder, inte minst potentater, inte verkar vilja greppa det som pågår. Över att barnbarnen går en osäker framtid till mötes och att deras jämnåriga på andra platser på jorden kanske inte har någon framtid alls. Att de kommer att tvingas fly för sina liv och då troligen mötas av murar och avvisning. Sorgen över att varje gång det stormar och skyfall dränker hela städer tänka ”Där ser ni! Ser ni nu då? Fattar ni nån gång?”

Sorgen över att det ändå fortsätter som förut. Sorgen över att 60 procent av ryggradsdjuren är utrotade. Sorgen över vitnande korallrev. Sorgen över människans kortsynthet och kyla. Sorgen över ojämlikhet och förtryck och rasism. Sorgen över våra slavar i djur- och slaktindustrin.

Den sorgen.

Leave A Comment