Jordeliv. Kapitel 15, En och en


Så heter en låt av gruppen FJK. En alldeles underbar låt.

Vi går en och en

Valet ligger i din egen hand

Vi går en och en

Du kan kapa alla gamla band

Visst gör vi. Avskilda kroppar vandrar längs trottoarer och stigar. Sitter inte ihop med någon eller något, hur mycket vi än ankrar upp med vigselringar och blodsband. Individer. Jag har levt mitt eget liv, utan partner i över tjugo år nu, till exempel. Men när han slets ur min famn den där majdagen, han som var min kärlek, då var det som sårigt på halva kroppen länge, länge. Och hjärtat var en trasig klump som mot alla odds pickade vidare. Vi hade växt in i varann, nervtrådarna vajade vilsna, avhuggna i kölden när han dog.

Nej. I grunden är vi inte en och en, ingen av oss klarar det. Vi är som träden, vi lever av rottrådars utbyte, av andra varelsers hjälp. Nog kan de se ut som stolta entiteter, rakryggade stolta, träden, men nej. Det är samverkan som gäller.

Politiskt har det varit en era av en och en i flera decennier nu. Låten (som inte är tidstypisk i andra avseenden) skrevs i slutet av förra årtusendet, när 80-talets störtflod av egoism och egocentrism hade kommit, som en kapitalets reaktion på tillsammans, på kollektivets, samhällets bästa, de osexiga folkrörelserna, strejkerna och de där skräniga miljömupparna som sabbade för stadsplanerare och gruvbolag och kärnkraftsvänner. Söndra och härska är en gammal effektiv devis. Satsa på dig själv. What’s in it for me? Dra en lina och känn dig oövervinnerlig. Skaffa dig en aktieportfölj vetja. En bostadsrätt åt alla, eller i alla fall åt alla som räknas. Se till att folk ser om sitt hus, kollar värdestegringar och är oroliga för räntenivåer – då skiter dom i resten. Köp, köp, köp. En och en föll vi i den blanka guldskimrande dammen och hade fullt upp att hålla oss flytande. Tiden räckte inte till några grönsakskooperativ eller demonstrationer eller läsande av litteratur som flaggade för framtida katastrofer. Till glädje för tankesmedjorna på högerkanten.

Det märkliga är att det, inte minst i just dessa tankesmedjor och konservativa kretsar, talas mycket om den ringa betydelse det har hur vi agerar var och en, vad gäller klimatfrågan. Vad spelar mina små utsläpp för roll? Vad spelar lilla Sveriges pytteavtryck för roll? En biff mer eller mindre, en SUV till, en resa till, en motorbåt? Vi jobbar hårt, vi har råd att unna oss, kom inte här och tjata. Vi sopsorterar. Individen krömp hastigt till ett ingenting, inget att räkna med, ingen som gör något större avtryck. Och varför ska jag? Just jag?

Det här gäller inte bara dem som sitter i palats och myser, värnande den livsstil de tycker de har rätt till. Det gäller de flesta av oss, mer eller mindre. Skribenter i mittfåran och även på vänsterkanten har länge sagt samma sak – vad har min insats för betydelse när politikerna inte gör något? Det måste till stora grepp, lagar, avtal, verkstad. Japp. Det måste till.

Så ska vi bara åka vidare då, längs den breda motorvägen i våra fossilbilar? Som Trump och hans vänner? Eller ska vi sätta oss och meditera, som Roy Scranton förordar? Acceptera att allt kommer att rasa, inse att vår lilla insats inte betyder något alls?

En och en tror jag vi måste ta till oss hur det slutet av den motorvägen kan tänkas se ut. En och en börja fundera, läsa, tänka, leta hopp och GÖRA. Och så, som mycelet under träden, söka varann. Låta samtalen handla om framtiden, en framtid värd namnet. Vända oss utåt, bli en skog. Bli en djävligt högljudd skog, rentav en rörelse, den som nu har tagit fart med Greta Thunbergs hjälp, vars vrål når fram till dem vi valt att representera oss och till företagarnas ivrigt lyssnande spejare – vi är ju marknadens förutsättning. En och en och allihop.

Och förresten, räknas inte var och en av oss i det här sammanhanget, varför skulle min röstsedel ha någon betydelse? Vad ska vi med demokratin till?

Comments
One Response to “Jordeliv. Kapitel 15, En och en”
  1. Eva skriver:

    Nej vi är inte en och en. Vi är som träden. Sluta såga ned oss!
    Och du Christine är alldeles underbar.

Leave A Comment