Jordeliv. Kapitel 12, Att bebo landet


Går det att bo och leva utanför städerna? Eller är det en sorts ny naturlag att alla måste samlas och bo tätt ihop? På allt dyrare mark, i allt högre hus? Måste det vara så?

Rörelsen in mot de större städerna har pågått länge och pågår ännu. Jobben finns där, universiteten, sjukhusen och allt det där som många av oss vill ha. Det finns fördelar rent resursmässigt också att bo samlade i lägenheter; det kräver mindre energi för uppvärmning och kollektivresandet underlättas. Det finns absolut en poäng med att många lever nära varann.

Men. Städerna är sårbara. De försörjer sig inte själva – hela tiden måste transporter in och måste odlingsytor till för att mat ska finnas på hyllorna i butikerna. Går strömmen är vi stadsbor pantade. Här finns sällan eldstäder att hålla oss varma vid och koka potäter på. Inga brunnar att hämta vatten ur.

Landet vi bebor är stort och vidsträckt. Alla trivs inte i ruschen. Bostäderna kostar skjortan och inne i många av oss gror längtan efter något annat, något grönare och lugnare. En bullerbydröm kanhända, om en tillvaro där barnen kan springa till varann, cykla till varann, leka i skogen och vara med i det dagliga livet på ett annat sätt än nu. Vara ute, i rörelse. Våra händer längtar jord och kanske behöver vi en tillvaro där det ingår, för att bli helare. Odla lite själva, eller mycket, om tid och kunskap finns. Bo billigare så att vi slipper lönearbeta något så infernaliskt. Kunna utveckla våra konstnärliga intressen, fixa till uthus och bodar så de ryms. Ta på skidorna vid husknuten och ge oss ut (om det nu finns någon snö kvar).

Det som måste till är grupperingar, så vi kan samarbeta och utvecklas ihop kring kulturhus och marker. Det som måste till är bra skolor och förskolor och vårdcentraler och möjligheter för butiker att överleva. Det som måste till är en smart kollektivtrafik och möjlighet att cykla utan att riskera livet på obefintliga vägrenar. Billösa göre sig idag icke besvär – det är i princip omöjligt att flytta ut på landet utan bil. Och det som absolut måste till är en utjämning av skatter mellan stad och land, så det blir rättvist. Storstaden kan inte vara norm. Staden kan inte bara håva in det som landsbygden ger utan att ge något tillbaka. Storstadsmänniskan har inte greppet, inte svaret på alla frågor. Som alltid är det fråga om respekt och jämlikhet. Landet håller på att brytas isär och polariseras, vi måste hejda den utvecklingen.

I skrivande stund, hösten 2019, läggs det fram en satsning från de styrande. 137 kronor i månaden ska invånarna i norra Sverige och nordvästra Götaland och Svealand få i skattesänkning. En början? En futtig sådan i så fall.

Leave A Comment