Jordeliv. Kapitel 11, Verkligheten


Jag bor bra. Fram tills att bena strejkar och vägrar de trappsteg jag har för att komma upp i lägenheten, känner jag – oftast – att här vill jag bo. Häruppe på berget i Masthugget, i en tvåa med utsikt, i ett gammalt landshövdingehus. Fortfarande med en hyra jag kan klara, på en blommande gård. Jag har haft en sagolik tur som fått den möjligheten. Slottsskogen intill. Inte mycket mer att önska om en bor i en storstad.

Men. Emellanåt slås jag av det där med det verkliga. Den miljö jag befinner mig i nere i stan – är det verkligheten, detta? Alla dessa hus, dessa fordon som far och låter i en aldrig sinande ström på gator och vägar, dessa stora hus med fack i där människor för dyra pengar framlever sina dagar? Dessa butiker som lockar och lockar med sånt vi oftast inte behöver, allt det som produceras och produceras världen över, fraktas hit i containrarna som ligger staplade ute i Sannegårdshamnen, ger gigantiska utsläpp av växthusgaser och bekämpningsmedel och kräver ofantliga mängder vatten? Är detta det verkliga egentligen? Allt detta människogjorda?

Ja, det är klart att det är verkligt, vi har byggt upp det och vi har byggt av det som jorden ger. Något annat finns ju inte att bygga av. Vi har konstruerat dessa anhopningar av huskomplex, byggt ihop, byggt vidare utåt och uppåt och nu allt tätare och högre, på mark som kostar skjortan. Och så sugs människorna in. Förutsättningar för kulturutbud, umgänge och möten skapas. Tågen går hit, flygplats finns, det är lätt att ta sig till storstan. Att städerna växer är verkligt och har pågått länge, accelererande sedan industrialiseringens tid. Mor min kom flyttandes hit från Dalsland på fyrtiotalet, och så var det för många. Andra har kommit längre ifrån, för att hitta arbete och en ny tillvaro. En framtid.

I världen växer megastäderna, strömmen går ditåt, trots bostadsbrist, soptippar, usel luft och elände. Över hälften av världens befolkning bor i städer nu.

Inklusive jag. Som är född här, uppväxt i Kortedala och Brunnsbo, två typiska närförorter i Göteborg, byggda på femtio- och sextiotalen. Det här är min stad. Två decennier i Alingsås och två år i Stockholm kan inte ändra på det. Men.

I rätt ljus så ser jag att här är guldet

Här är verkligheten och behovens möjlighet

I den misshandlade jorden bubblar ännu kärleken

Här är livets hemlighet, kanske livets evighet

Så skrev jag i en av mina första låttexter på åttiotalet. Då bodde jag i Alingsås, for runt på landsbygden och träffade barn som behövde sjukgymnastik. Blickade genom vindrutan ut över nyskördade fält och dungar med lövträd vid sjöarna. Försökte fånga känslan av att det här var det ursprungliga, eller i alla fall mer ursprungliga, det vi lever av och kanske för. Tillsammans med. Det som ger oss mat att äta, luft att andas, ro i själen.

Och så är det ju. Det är det vi är del av. Längtan till skogarna och vattnen växer, säkert för fler än jag.

Leave A Comment