Jordeliv. Kapitel 10, Klimatkrisen


Länge har jag funderat över varför det varit så fantastiskt tyst, varför samtalen uteblivit, och fortfarande gör det i många sammanhang. På arbetsplatsen, vid matborden, under fikorna – inte många ord om mullret från framtiden. Politik i övrigt dryftas, så det är inte det att samhällsfrågor undviks. De flesta av mina vänner har varit fackligt engagerade och vi gick sida vid sida i antikärnkraftsmarscherna i slutet på sjuttiotalet. Vi har demonstrerat för fred och hbtq-frågor och många av oss ses i förstamajtågen. Ändå. Hittills påfallande tyst om hotet mot mänskligheten och livet här. Inget större engagemang i manifestationer för klimatet, inklusive Fridays for future. Kanske gäller det främst den generation jag tillhör – vi som nu är på väg in i pensionering. Det är absolut fler unga på demonstrationerna, och det har världen den fantastiska Greta Thunberg att tacka för. Det är trösterikt och förståeligt på ett vis, det är ju de som ska försöka navigera i en instabil framtid. Och ofta hör en om barn som är oroliga och ställer frågor till sina föräldrar. Nu har de dessutom fått en frontfigur av rang.

Det finns förklaringar. Den mänskliga hjärnan sysselsätter sig helst med det som ligger nära i tid och rum. Det som går att greppa. Vi engagerar oss mest i dem vi kan identifiera oss med. Vi vill ha trygghet och gärna förutsägbarhet kring jobb, boende, ekonomi för vår egen och våra barns skull. Och vi reagerar lättare på en tydlig yttre fiende, särskilt om vårt eget samvete är rent.

Men klimatet, naturen – det vi kallar ”miljön”, det är suddigare. Även om vi märker alltmer inpå skinnet att vädret är konstigt så är det svårare att reagera på. Vädret, liksom. Ett samtalsämne i alla tider, men något som vi inte rår på, vilket har känts rätt skönt. Ingen skuld där, ingen påverkan från någon mänsklig varelse. Och så visar det sig att vi påverkat något så kolossalt genom skorstenar och fabriker som gett jobb och välstånd, via avgasrören på bilarna som vi knegat ihop till, via strimmorna från flygplanen som burit oss till pooler och vila – och genom maten. Maten! Korna! Sojabönorna till korna!

Det är en tanketwist som heter duga och vi är själva medaktörer. Ingen går fri. Ingen vågar riskera glashusets väggar genom att ta upp en sten. Öppnar vi den dörren så får det långtgående konsekvenser för det privata livet, tänker vi nog långt därinne. Vi vet vad vi har… Det där andra får väl, tja, teknikerna ta hand om. Politikerna får för fan reda i detta, de får ju betalt. Vi sopsorterar och vandrar troget till återvinningen med våra kassar. Vi lägger olika grejer i olika containrar på tippen, som kallas återvinningsanläggning eller nåt sånt – förr slängde vi skiten i en hög bara. Det gick det med. Vi har hivat ut oljepannan eftersom oljan blev så förbannat dyr och satt en värmepump på väggen. Det är väl bra? Vi jobbar hårt, vi är värda några flygtripper per år. Och bilen – kom inte och rör min bil, säger männen (även de i storstäderna), som aldrig satt sin fot på en buss. Lalalala, händerna för öronen, vill inte höra mer.

För många småbarnsföräldrar, som månar om de där ljuvliga ungarna, som sätter på dem hjälm och ger dem ekomat och hämtar tidigt på förskolan och köper ekokläder och läser och leker och oroar sig, för dem tror jag att rädslan är så överväldigande att den inte går att famna. Ett stort svart moln därborta i en framtid. Huvudet i sanden är enda sättet att förhålla sig.

Men. Ingen kan nu säga att vi inget visste. Media har vaknat på allvar. Rapporterna duggar tätt. Vi höll på att svimma av värme sommaren -18 och det blev missväxt i landet. Skogarna brann och grillarna fick stå oanvända.

Så när kommer samtalen om hur vi ska leva igång utanför de mest engagerade kretsarna? När kan fler förstå att vi måste måste förändra vårt samhälle på alla plan? Nu? Snart? Vi är idag fullständigt och totalt beroende av fossil energi för att få mat, kläder, prylar och för att röra oss. Den tryter nu, och vi kan inte heller använda reserverna eftersom klimatet då barkar fullständigt åt skogen. Så vad göra? Och hur forma en framtid som kan bli bättre, där vi får tid och rum att leva för mer än jobbet, hämtningarna, storhandlingarna på helgerna?

Vi har en möjlighet nu – vi lever i den stora omvandlingens tid. Det kommer att kosta – men hur väl mår vi idag då?

Leave A Comment