Inte mer av samma


Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Atomkraft-nejtack-bloggen-1-768x1024.jpg

Jag försöker verkligen låta bli att gå igång, det är så jobbigt, det höjer säkert blodtrycket, det tjänar så lite till. Men jag misslyckas. Fräser åt radion, fräser åt Rapport. Stänger av.

Det finns mycket att våndas över i dessa yttersta av tider. Klimatkrisen som ligger som ett tungt svart moln över allt. Rysslands cyniska, fullkomligt vedervärdiga angrepp mot ett fredligt grannland. Antiabortbeslutet i USA. Svälten, insekterna som vi utrotar, rasismen, galningar som skjuter, orättvisorna, de vidrigt rikas excesser, and so on.

Men det är något som bara får mig att explodera, eller implodera, när det börjar snackas kärnkraft. Att driva vidare, att bygga nytt – jovisst, säger SD, Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna och en del andra. Som en del av den gröna omställningen, menar de. Det är så lågt, och så obegripligt. Har någonsin begreppet greenwashing platsat så är det här.

Vad gäller min egen ilska så bottnar den säkert i kampen i slutet på 70-talet, folkomröstningen med tre linjer. Kunskaperna från den tiden, gud, vad vi läste på. Vad vi pratade, vad vi marscherade, möttes, skrev. Och sen besvikelsen: Linje 2 vann med någon procent. Det absurda beslutet: Bygg ut från sex till tolv reaktorer först, lägg ner senast 2010. Andra halvan av dealen viftades omsider bort – ännu står de där kolosserna vid havet, somliga i drift, somliga tysta, med sitt radioaktiva innehåll som ingen ännu vet hur det ska hanteras.

Det är mycket som viftas bort när det gäller kärnkraften. De stora olyckorna 1979, 1986 och nu senast Fukushima 2011, de har sjunkit undan i media och därmed i folks medvetande. Trots att spåren förskräcker, trots att radioaktiviteten är hög, städer övergivna, jordmassor förstörda, människoliv också. Och incidenterna lär bli fler, de stora olyckorna också, plus hoten vid krig och terrorangrepp. Tjernobyl intogs, det var bara några månader sedan, remember? Det är inte direkt som att riva en vindkraftspelare när ett kärnkraftverk havererar eller ska stängas. Det är ett arv för generationerna efter oss (precis som klimatkrisen). Varsågoda, barn och barnbarn. Och vidare.

Professorn i industriell energipolicy Tomas Kåberger skriver i Dagens ETC 27 juni 2022:

”I Sverige tycks många tro att Fukushima-haveriets konsekvenser är borta nu, efter bara elva år. Men så är det inte.

I fjärran, bakom det officiellt ”tillfälliga” lagret som ska rymma 14 miljoner kubikmeter radioaktiv jord, skymtar de drygt 1 000 cisterner som byggts för att förvara 1,5 miljoner ton radioaktivt vatten. Längst bort syns resterna av kärnkraftverket.”

Han nämner också kostnaderna för saneringen; 2017 är de uppe i ca 1 540 miljarder svenska kronor (20 000 miljarder yen) och slutnotan kan bli uppemot 80 000 miljarder yen, vilket motsvarar över 6 000 miljarder SEK. Sex gånger statsbudgeten i Sverige, enligt Kåberger.

Fatta.

Jamen, vad ska vi göra då? Kärnkraften hjälper ju till att hålla våra CO2-utsläpp nere, säger de som vill köra på och även är öppna för att bygga nya små trevliga renliga verk här och där. Kvarterskärnkraft, typ. Närproducerat.

Well. Det är förstås helt avhängigt alternativen. Att reaktorer byggdes och laddades i detta land före och  efter folkomröstningen 1980 går inte att göra något åt. Det innebar att massiva pengar som kunde gått till förnybar energi redan då gick förlorade, men gjort är gjort.

Men kom igen. Inte en gång till! Inte nu, när de förnybara lösningarna står som spön i backen, när vi kommit så mycket längre i teknik för att spara energi, när vi vet så mycket mer om vad som sänker CO2-utsläppen; förändrat jordbruk, våtmarkernas återställande, vård av skogen. Kom igen.

Se till att ta hand om hela det radioaktiva elände som måste tas om hand, på bästa sätt. Det kommer att kosta en ofantlig mängd pengar och det kommer aldrig att bli säkert. Men släpp tanken på att göra mer av samma. Nu får det vara bra, pojkar.

Leave A Comment