Glädjeskutt och stilla flygturer


Det ser ut som en Lerin-målning utanför; stadens ljus sipprar fram ur ett blågrått dis. Sydvästvinden rasslar i takventilationen och vi har haft ännu en sommarnatt, fast vi är i november. Tretton plus nu klockan 7. Det skrämmer mig. Jovisst, skönt att vandra i det där milda igår, jag tog turen över Älvsborgsbron på förmiddagen, genom Färjenäs och sedan längs den kära älven, och sen tillbaka till Järntorget med båten från Slottsberget. Jag gick där och tänkte att det kan vara särskilt svårt att få människor i det här landet att ta klimatförändringarna på allvar, när de innebär vantfrihet och möjlighet att fika ute långt fram mot juletid. Att vintern skjuts upp, och huttrandet vid busskurerna. Det krävs lite översvämningar och stormar för det. Gick jag och tänkte. Och jag tänkte också att det vore så skönt att slippa vara djävulens advokat, slippa vara den som vänder sig bort och muttrar ”jo jo, men…” när folk prisar den milda hösten. Skulle vilja att vi oroade oss tillsammans och verkligen på alla plan gjorde nåt åt det.

Därför – glädjeskutt i fredags kväll när Rapport redovisade news from over there kring vad de olika energislagen kostar; kärnkraft i topp förstås, därefter fossila bränslen, en litet snäpp ner solenergi och lägst kostnad för vindkraften! Yeah! Det föranledde en representant för en av USAs klassiska finansfamiljer att säga att nu är det dags, nu är det lönsamt att satsa på förnybart. Tjoho! Egentligen djupt tragiskt att det argumentet är det som biter, men ändå, nu kan det hända något från det hållet. Jag skuttade över trasmattorna och ropade JAA!

Igår var det glädje av annat slag. Efter vandringen tog jag mig till Storan. Den här helgen var det inte jag själv som stod på scenen. Simon Ljungman däremot, han var där igen. Nu i sin grupp SeLest, de fantastiska tio musikerna som åter turnerat med Mozarts Requiem. Å. Det var tredje gången jag upplevde konserten och Patrik Gunnar Helins bilder. Å. Tror inte jag rörde mig överhuvudtaget så länge musiken hördes. Jag flög fast jag satt still (för att citera Mats Klingström). Och tänkte att Wolfgang Amadeus, han skulle älskat detta, den här respektfulla men ändå så nyskapande versionen av sitt sista verk. Han skulle älskat det sköra och starka, de tio rösterna. Elgitarr och elbas och trummor och vibra och synth till de briljanta stråkarna. Var helt tagen.

Det underbara var att jag sedan, om aftonen, blev bjuden på Bruno K Öijer av goda kamrater som fått en biljett över. En fantastisk upplevelse till. Såg honom på Orionteatern när jag bodde i Stockholm och blev helt förhäxad. Igår var det lugnare, inte så mycket rock ’n roll, men hans texter. Hans minne! Hur går det till att komma ihåg allt? Hans uttryck. Så underbart. Nästa investering: Och natten viskade Annabel Lee.

 

Comments
One Response to “Glädjeskutt och stilla flygturer”
  1. Lena Thorselius skriver:

    hej
    Sitter på Amanda Boman efter en arbetsdag i Glteborg och väntar på mat har inte hunnit äta tidigare idag Läser ditt inlägg och känner igen mig så väl Känner mig ofta som en dyster kvist i all den positiva retoriken
    Även jag ser det positiva som äntligen händer men är det för sent !!
    Längtar efter att ses igen !!!

Leave A Comment