Gibbonapa eller korp


När jag lämnade Änggårdsbergens stigar och tog mig in i Botaniska nyss, så var sidensvansarnas silversvirr det första jag hörde. En hel gäng satt i trädkronorna och lät som bara de kan. Vinterfåglar. Nu när svalor och tornseglare inte silverskriar på våra breddgrader är det en tröst att höra sidensvansarna. Och talgoxarna och blåmesarna och pilfinkarna, som kämpar sig kvar.

Och korparna! Ett par sådana flög över de  ljungklädda sluttningarna däruppe och kraxade hest, korpkorp, det är något ödesmättat och mystiskt över dem. Edgar Allan Poe, liksom. Hemliga. Undrar vad de säger.

Jag gick där i leran och funderade över vilket djur jag skulle vilja vara sen när jag lämnar min människohamn, eller kanske bara för en dag och bestämde mig först för ekorre. Den for nämligen runt där mellan trädtopparna och det ser ju så fantastiskt härligt ut. Söta är dom också. Fast tydligen rätt vassa, dom bits styggt har jag hört. Och snor ägg. Men det skulle vara kul. Å andra sidan, på tal om att svinga sig – gibbonaporna! Jag såg dem på Life i SVT häromkvällen, vilka mästare. Tänk att bara kasta sig ut sådär och så lite lojt greppa en gren med långa starka fingrar och hänga där och gunga! Dom ser ut att gilla livet. Fast det är klart, är det flygturer jag är ute efter så är det kanske lika bra att ta steget fullt ut och bli en fågel. En korp. Svart och sträng och smart och mysko. Eller en kondor, seglande på vindarna, käkande det som redan är dött.  Så slipper man den grejen.

Jaja. Vi får se hur det blir. Det är inte så dumt att vara människa heller. Hade goda minnen av fredagskvällen med mig därute i skogen idag. Alla mina gamla vänner från landet – över 20 stycken var vi som samlades på Kråkans krog i fredags (kråkor är balla också..) och de flesta av oss hade inte setts på ett drygt decennium. Nästan fyrtio år är det sen det begav sig, där på grusvägar, skogsstigar och uppe vid sjön i Djupadala. Det tog en liten stund, sedan blev vi dem vi var, och ännu är bakom ansikten som tiden format om lite. Det är förunderligt.  Det är stort att vi finns och minns. Vi enades om att de där åren har satt djupa spår i oss alla. Att vi var ganska snälla. Fast rätt busiga. En del stolligheter hände onekligen… Förunderligt också att ögon fortfarande kan glittra så hjärtat värms.

Kanske blir vi gibbonapor allihop sen. Då jädrar blir det liv i regnskogen.

Leave A Comment