Fossilt


Snart är en ett själv. Fossil. Eller är kanske redan nu på ett vis, tillvand, uppvuxen med, född och gödd av det fossila. Oljan har varit floden min generation färdats på.

Jag har varit på Dalslandsutflykt med lånad Ford Fiesta (tack, Anne!). Tankat dyrt på Ingo i Mellerudstrakten. Kört bensinbesparande på E45:an, puttrat längs småvägar i Upperud med omnejd. Mött SUV:ar och SUV:ar och en och annan hybrid och Tesla. På 60-talet mötte en bara små SAABar däruppe.

Bilarna. Alla bilarna en åkt. Tre har jag ägt själv – en rostig hundkoja som stannade varje morgon och behövde en dusch 5-56 för att komma igång igen. En ganska ny liten svart Opel Corsa vid millennieskiftet. Och sen en Ford Focus etanolbil vid namn Lola, som jag köpte för att ta mig till hästen jag ägde då, men som gjorde att jag inte längre hade råd med hästen… Nu är jag bilfri sedan länge.

Det var många V8:or ute och åkte på Dalslandsslätten de här dagarna. Gungande platta Cheva Impala tidigt 60-tal, stora Pontiac från samma tid, en blankputsad 59-a, kanske var det en Buick. Och så skymtade jag en fin Ford Crown Victoria 56-a. Gul och vit med den fläskiga kromlisten längs sidan. De var nog på väg till något meeting och jag tänkte att så kommer det att bli med oljebilarna. Museiföremål som plockas fram vackra sommardagar och nostalgikörs några mil. Tankas på de få mackar som har en pump kvar. Snart, hoppas en. För eran är över, måste vara det.

Men inte är det konstigt att vi gruvar oss och värjer oss. Bilen, liksom. Den raka vägen mot solnedgången. Friheten. Den amerikainspirerade friheten. Blev så tydligt på den här resan. Jag lyssnade på Sommar i P1 med Lydia Sandgren på mediamaskinen i den lånade bilen och hon spelade Springsteens Thunder Road. Varpå jag nästan öppnade rutan och släppte ner håret och lutade mig tillbaka och trampade plattan i mattan.

Hur många låtar har inte skrivits till bilen? Vem skriver drömska låtar om tåg? Eller cykling? Vi är amerikaner allihop. Trots de förbannade köerna, all plåt som blockerar städer, förpestar luften. Trots olyckor och buller och trots all asfalt som täcker massor av mark, trots de fula fula trafiksnurrorna i städernas utkanter (och så protesteras det mot vindkraftverken – ställ dem längs motorvägarna som i Halland!)

Oljefloden sinar och den MÅSTE det. Och vi ska givetvis inte ersätta all vägtrafik med lika många eldrivna plåtlådor , vi ska ändra oss. Bli smartare, dela, hyra, hoja, åka billig bra väl utbyggd kollektivtrafik när vi ska iväg nånstans. Återuppliva städernas centrum så vi slipper ta bil till gigantbutiker som ingen trivs med. Vi, även vi fossiler, måste tänka nytt nu. Det är dags och det kan bli så mycket bättre.

Jag lånade tacksamt Annes blå Ford de här sommardagarna. För att jag är barn av min tid och skulle haft svårt att få till det hela utan bil den här gången. Förra Dalslandsturen tog jag tåget och bussen. Och si, det gick också bra!

Leave A Comment