Vi hade fina vårdagar i New York, Kerstin och jag. Premiär för henne, fjärde, nej, egentligen femte gången för mig. Min premiär var en septemberdag 1971, hade just börjat gymnasiet, och startat med att gå till rektor på Hvitfeldtska för att be om ledigt i två veckor. Svitjods gymnastikförenings elitavdelning (jo, det hette så) skulle på USA-turné. Jag fick ledigt. Jag fick också halsfluss lagom till vi skulle iväg, mådde sämre än jag mår nu (burkhuvve, virussänkt). Men for, från Torslanda via Amsterdam till New York. Hotel Taft. Där låg jag febrig och ensam på det halvsunkiga rummet när de andra var på sightseeing och undrade hur jag nånsin skulle kunna gympa igen. Såg de gula taxibilarna långt därnere, som en långsam orm ringlade de. Jag var 15, nästan 16 och äventyret väntade. Jo, jag blev frisk, gjorde handvolter igen två dar senare när vi kommit till New Orleans.

Inga handvolter på Central Parks gräsmattor nu. Mer suckar av välbehag över vårgrönska och återkomst. Milslånga vandringar och en avslutande cykeltur, perfekt. Och basen på 23 gatan var lika fin som alltid, känns lite som hemma. Glad att få uppleva det. Highline. Williamsburg. God veganmat. Frozen Margaritas på grannkrogen – bästa! The Village. The Bitter End, igen. Danskväll i Williamsburgs kulturcenter. Brooklyn Bridge förstås. Moma, förstås. Och Public Library med vidhängande Bryant Park. Suck. Hopplöst förälskad i den stan. Roligt att vara det. Vill gärna vara det.

Förra helgen tog jag mig till Säveåns dalgång och jag håller med broder Patrik G – det är inte en å, det är en flod. Den flyter stilla och den forsar på, blir en whitewater river, som de säger i Amerika, här och där. Det brusar om den. Inte riktigt som floderna i Colorado, de tumlade och skummade mest hela tiden. Men vacker är ”Sävefloden” och vacker var vandringen från Floda till Stenkullen. Trots att lite snö täckte blåsipporna.

Idag har jag startat dagen med att lyssna på det utmärkta P1-programmet Konflikt. Det är inte alltid jag pallar så mycket allvar klockan nio på lördagsmorgnarna men idag handlade det om kvinnor och abortmotståndare som vädrar morgonluft, inte minst i USA. Det är  märkligt och skrämmande. Lyssna själv här! Nej, nu får det bli bussen till Gunnebo, tror jag. Vitsipporna kanske står där och väntar…

Vi börjar om nu, eller hur, fluga

Vi börjar om

Vi börjar om nu

Eller hur, humla och citronfjäril, drillande fåglar, kraxande korpar,

gäss och ejdrar

Vi börjar om

Vi startar igen, öppnar oss mot ljuset

Sätter igång, kravlar på berghällarna

Pressar oss tyst upp genom lövtäcket

som mjuka gröna spjut

Slutna knoppar, slutna kroppar

Vecklas ut i solen

Eller hur, vänner

Med spelflykt, gryningsdrill, skymningssång, nynnanden

börjar vi om

Det har börjat blomma i Botaniska och små modiga krokusar bryter sig upp ur gräset i Allén. Livet, livet, det starka vackra. Då kan man överse med att Mark Lynas, som jag läst med så stort intresse tidigare, nu har drabbats av den totala hybrisen och tror att jordens chans är att överlämna sig i människans händer – att vår teknologi ska frälsa den. Inklusive kärnkraft och trixande med klimatet via medvetna utsläpp. Du milde tid. Hoppas den rösten drunknar i ljudet av dem – oss – som vill något annat, som vill det varsamma, det sparsamma, det som visar ömsint kärlek till livets mirakel och som vill lära av naturen.

Lyssna på den här rösten till exempel, Carl-Otto Werkelids ”Tankar för dagen” från i morse.

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1165

Det finns hopp. Det är nära. Det finns hopp.

Och så berättar Simon att Almakören också sjunger Hellqvist nu, helt fantastiskt. Den 3 juni kommer resultatet av det.

Sen förbereder jag mig för att vara med på Textival den 31 mars på Storan i Göteborg, ska stå där vid ett bord med mina böcker och info om skrivarkurserna. Och så har jag påbörjat ett nytt projektledaruppdrag i Uddevalla. Samtidigt står jag inför min sista insats för Musik Direkt. Ska ju avsluta mina år på KulturUngdom i sommar och Musik Direkt har varit en viktig del där från början på 90-talet och ända fram till nu. Det har varit stort. Det har varit möten som lever i mig ännu. Många av musikerna på nya plattan har jag lärt känna via Musik Direkt, vänner för livet har de blivit. Fantastiska unga musiker har passerat revy; bröderna Kallerdahl, The Naima Train, två brödrapar Berg, rockarna Nestor och Core, Dr Andersson, Jonny&David, José González, Laleh, Timo Räisänen och hundratals fler.

Nästa helg står 50 nya musiker på scen i Trollhättan och helgen därpå lika många i Tibro. Då ska jag vara på plats och göra mina sista insatser på delfinalerna. Sedan blir det Regionfinal i april och Riksfestival i Jönköping i maj. Efter det tackar jag för mig. Och för all musik som jag fått uppleva- allt från metal till jazz, från klassiskt till punk. Musik Direkt har gett hopp och inspiration. Tack för det.

Men bara just detta, just denna februarisöndag med dagsmeja och återvändande ljus, bara att talgoxar och blåmesar och en och annan rödhake förser sig med jordnötter ur en grön nätpåse utanför mitt sovrumsfönster, det värmer hjärtat, det räcker långt. De sjunger när de äter, talgoxarna! De sjunger överhuvudtaget i buskagen nedanför huset och i Slottskogens träd, de förebådar tiden som snart är här. Jag bidrar gärna med lite käk om jag får vara med dem dessa små stunder i deras liv. Här är vi, tillsammans.

Men nu är det filmfestival, den värmer också. Min vana trogen har jag mest valt eländesfilmer, igår såg jag Maj Wechselmans dokumentär om Fukoshima och Ringhals. Hon är lika arg som vanligt, det är härligt med människor som vill något. Och som handlar efter det. Det finns mycket att vara förfärad över på kärnkraftens område och hon hutade åt oss efteråt: GÖR NÅGOT! sa hon. På onsdag granskar Janne J Ringhals i SVT, det ska bli intressant.

Margin Call har jag också sett, en spelfilm om 2008 och den ekonomiska kraschen på Wall Street – blev fascinerad, är fascinerad av det där med värden, hur de fabriceras, fantiseras fram av de som anses som de allra smartaste. Hur vi andra tvingas in i systemen, dras in i spelet på börsen via pensionerna och bankerna. Four Horsemen var en sevärd dokumentär på samma tema – de fyra ryttarna som förebådar apokalypsen. Imperier brukar finnas i 250 år, sedan rasar de. Västvärlden visar många tecken på att det är mot raset vi går.

Som sagt, en radda feelbad-filmer. Men också den bitterljuva En gång om året, regisserad av Gorki Glaser Müller. Om magnetismen som kan uppstå i livet, känslor som inte passar in och som vi inte vet vad vi ska göra med. Där kan man vara. Gorki skildrar det fint, Gunilla Röhr är strålande.

Idag kör jag en sista filmfestivalvända, passerar Båtmässan på vägen till Bergakungen. En vårtecken i den bitande kölden, båtmässan. Det kommer att hända. Snart svallar havet öppet, snart blommar vitsippsbackarna igen.

Dock, även här i  slits man efter ett halvt sekel och behöver en smula underhåll. Jag gjorde hjulningstestet i somras och det funkar ännu, men det kräver nog mer och mer träning (och inga brutna radius i halkan) för att kunna fortsätta med sånt. Neej, det är inte det viktigaste i livet att kunna hjula men det är gött! Att se att det finns där. Kroppen bär minnena av de rörelser vi lärde en gång. Och jag tränade ju rätt flitigt. Så nånstans i muskelminnet finns handvolterna och försöken till flickflack – ska dock lämna dem där. Försökte mig på en bakåtkullerbytta, ouppvärmd, för några år sedan och det resulterade i en prima nackspärr…

Men den snälla kroppen är värd lite omtanke. Så några låtar på Spotify – två Creedence och en Neil Young bl a – och ut med yogamattan. Billigt och bra.

Och nu är det dags för filmfestival!