En gång


Stigen15En gång var jag krönikör i Alingsås-Kuriren. Början på 90-talet kanske. Många spalter publicerades, men en gång blev det tvärstopp. Det var när jag fick spader i Sparköp, över all undermålig mat som prackades på oss; de långa frysdiskarna med pommes frites, fabriksmat och pizzor, läsken, godiset, chipsen som ställts så att vi skulle frestas på bästa vis. Jag fick liksom syn på det och blev äcklad. Var det här det mina, allas våra barn skulle leva på? På den tiden syntes heller i stort sett inga ekovaror i vanliga butiker. De som fanns stod undangömda på en obskyr hälsohylla nånstans. Jag skrev. Den kröniketexten ställdes – annonsörerna kunde bli arga.

En gång stod jag i talarstol, till min totala förvåning, blyg som jag är, och pratade för linje 3 i folkomröstningen om kärnkraft.1979. Demonstrerade i Ringhals och Barsebäck, smetade upp affischer på elskåp. Röstade den 23 mars 1980 och förfärades över fegspelet, taktiken, att linje lagom (2) fanns och vann. Bygg ut och lägg ner. 2010 skulle skiten vara borta (vi vet hur det gick med det).

Nu lyser det om ekovarorna, bokstavligen, somliga stora butiker har blinkskyltar och flaggor längs hyllorna och de är många. Willys kör reklamkampanjer där ekomaten lyfts fram. Butiker är KRAV-märkta. Försäljningen av giftfritt har fördubblats på kort tid. Kanske är det besprutade borta snart, varför finns det överhuvudtaget kan en undra, när det nu skryts med ekologiskt producerad mat?

Och Barsebäck är väck. Ringhals ska stänga hälften av reaktorerna. Oskarshamn också, verkar det.

Ska vi – snart? – säga detsamma om klimatåtgärderna och flyktingsituationen? Säga:

En gång var det några, Nicholas Stern, Al Gore, Mark Lynas, miljöorganisationerna som berättade om att vi höll på att förändra jordens klimat med allt kött vi åt, de fossila bränslena, konsumtionsraseriet, elslöseriet. Forskarna höll med, de allra flesta, men några få höll emot och fick mycket medieuppmärksamhet – som att de var lika många. Och människor var helt yrvakna och ville inte tro det och inte ändra sina vanor. Politikerna tog på skygglappar och vägrade ta ansvar. Fast isarna smälte, orkanerna vräkte haven upp på land, marker dränktes, skogar brann och floder torkade ut.

Och säga: En gång var så många människor på flykt på grund av just klimatförändringarna och på grund av krig och förföljelse att somliga som inte var drabbade ännu, blev så skiträdda och paranoida att de började bygga taggtrådsstängsel och stänga gränser och slänga ut människor och förbjuda tiggeri. Ta upp gamla mögliga dogmer från 20- och 30-talets dagar om nation och ras och religiös skräckpropaganda. Jo, så var det. Att svenskarna flydde landet i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och att vi mycket väl kan behöva göra det igen (tänk när ett av kärnkraftverken brakar eller bombas eller om Golfströmmen slutar värma upp våra vatten och väder), det kunde de inte föreställa sig.

När känns det här helt out? När?

När kan vi skriva: Nu lyser solen rätt ner i celler och fångare på alla våra tak, nu är de flesta veganer, vegetarianer eller nästan, nu är fossilfri kollektivtrafik gratis, nu reparerar vi givetvis de prylar vi valt att skaffa oss, nu cyklar vi, nu odlar vi och går i skogen och jobbar mindre och spelar, sjunger, skriver och läser och umgås.

Och: Nu är EU:s gamla murar rivna, människor får möjlighet att utvecklas och leva både där de föddes och i andra länder och trakter om de behöver flytta på sig. Ses som tillgångar, ses som individer, bröder och systrar, vänner och älskande.

När skriver vi så? Lever så?

Comments
One Response to “En gång”
  1. Stefan de Fine Licht skriver:

    Väl formulerat, Christine! Skräpet får fortfarande oproportionerlig uppmärksamhet i butikerna, men de goda alternativen blir allt synligare. Du är nog radikalare än en köttätare som jag, men vi var med tåget mot Barsebäck!

Leave A Comment