Det finns kvar

Jag brukar ta den vägen och ibland stannar jag till där

Bara för att se att huset faktiskt finns

Vet inte vem som bor där nu, men körsbärsträdet står där

Lika stort och lika vackert som jag minns

Det är inte som med barndomens branta berg och backar

Som med åren krympt och liksom slipats ner

Ändå var det på nåt sätt just där som jag blev till

Fast jag gick och aldrig kom tillbaka mer

Bara i drömmarna bor jag där igen

Bara i drömmarna, fast det är längesen

Rapport från en söndagsvandring: Gamla Sandlyckan finns kvar! Och kärleken till huset.

Det kursiva är första delen av en låt som jag skrev för några år sen, en som inte riktigt letat sig ut ur pärmen ännu. Det där med körsbärsträdet är tyvärr ljug, det sågade Hans Sture ner innan han flyttade därifrån. Men jag minns det verkligen, minns hur det såg ut  när vi unga galningar kom dit våren 1978, herregud vad det blommade. Jag grät av lycka och tyckte att jag hamnat i en Astrid Lindgren-dröm. Sen började vi gräva avlopp… Och så småningom, efter ganska kort tid gick jag ut genom den där gnisslande grinden, vidare in i hösten 1979 (det har också blivit en låt) och ut i ett annat liv. Men huset levde i mina drömmar i många många år. Finaste.

Det var så vackert idag, den här dagen är alldeles gyllene. Jag vandrade ut till Röda Sten, tog en snabb kaffe med blicken mot älvmynningen och fortsatte sen förbi Nya varvet och upp till Hagen. Guldgula träd, singlande löv, vidunderligt höstljus. Vid vägkanten blommade några tappra rödklöver och smörblommor och rölleka ännu. En inspirerande söndag, planer börjar ta form, jag satte ihop träningsmusik på Spotify, nu jädrar, och snart kommer en pall med skivor att levereras. Goda saker. En förmiddag i förtröstans tecken. En får tacke.