En chans till

Här sitter jag i sängen i långkalsonger och en ganska ful rosa tröja som jag hittade på Emmaus för ett tag sedan. Nothing is impossible står det på den och så är det en bild av en cykel. Den fick det bli. En rosa pepptröja. Ledig fredag. Eller snarare, en fredag av eget skrivande, gitarrspelande, övande på låtarna som Maja och jag ska lira den 17 mars på Aktivitetshuset i Majorna, funderande. Det kan också bli en sväng till Stadsmuseet – jag vill se hur Göteborg såg ut i mitten på 40-talet, kanske kan jag hitta lite bilder där. Det är till mitt just nu mest aktuella skrivprojekt, om mamma. Och mig. Paralleller och brytpunkter….

Jag går här i tacksamhet

Den 20 maj 1996 var en måndag. Vi hade just återkommit från Musik Direkt, en slitsam Riksfestival i  i Stockholm. Det var kyligt. Äppelträden hade inte börjat blomma, men narcisserna gjorde det, stod vita och vackra i trädgården vid det röda huset i Alingsås. Den sista dagen. I kvällningen var du borta. Så, tjugo år. 7300 dagar av frånvaro. Och för oss som blev kvar – av liv. Fast det kändes omöjligt i början. Massor av liv, musik, skratt, vänskap, kärlek, jobb, New York, berättelser, vandringar, skogar, hav, månskensnätter och ljud av hästars hovar mot stigarna. Massor av tårar, men trots allt, mycket liv. Idag vill jag fira att du fanns, Lars Roger Magnusson, och…

Lugn av naturen

Så heter den fina fina boken som Åsa och Mats Ottosson skrivit och som jag till alla lycka hittade på Linnéstadens nyöppnade bibbla på Första Långgatan idag. Det är så klokt och så lustfyllt formulerat alltihop. Som det här: ”Utan gläntor och mellanrum i livet står man till slut där och känner sig både proppmätt och tom; vilsegången på ett sätt som ingen gps-funktion i världen kan lösa.” Skogen. Vilan där. Skriver de om, och om all forskning som visar hur väl vi mår av naturen. Ingen överraskning direkt, vi är ju del av den, vi bär grönska och sten och vatten i våra celler. Jag har vetat det jämt, älskat det hela mitt långa…

Det bästa

Det bästa just nu: Olle. Tio veckor, de mjukaste kinderna, händer som snart börjar förstå sin förmåga, ett leende som öppnar hjärtat och ögon blå som scillorna i Allén. Våren. Mirakeltid, bofinkstid, snödropps- och krokustid. Plockade små små kirskålsblad till salladen igår, det här är perioden då en till och med älskar kirskål. Camino. Tidningen som kom i veckan och inspirerar varje gång. Läs reportaget om växtätning på frammarsch, Vegan Friendly-märkningen och om nudge – knuffen som ibland betyder så mycket. Och, på tal om bra tidningar: OM Omställning, där jag själv bidrar med reportage och krönikor ibland. Tips på nätet. De kan föra en hur långt som helst. En jädra massa elände och galenskap…

Tillbaks i min stad

 Jo, jag fick en chans till att besöka New York. Den vidunderliga, bullriga, fula, vackra, skräpiga, stora stora staden, som känns hemma på något märkligt vis. Där det är VI som går omkring. Vi. Inte dom och vi. Den räknar med massor av besökare, NYC. Hela tiden strömmar människor ut och in, somliga stannar, somliga drar vidare, och så har det varit i hundratals år. Staden vet. Välkomnar. Det känns så, även om jag ju förstår att det är en romantiserad bild; ingen får stanna längre än tre månader, massor av folk gömmer sig säkert från myndigheternas sökljus, här är hårt och fattigt och kallt. Samtidigt – någon slags djupt mänsklig respekt för alla sorter,…

Nya upptäckter i stan

För att fira att jag är ledig på Kristi Himmelsfärdsdag för en gångs skull – har jobbat på Musik Direkts Riksfestival nästan alla KH-helger sedan 1992 – gav jag mig ut på springtur i Slottskogen. Tidig morgon, men fler var vakna. Jag valde Vargvägen ner, har döpt den till det sedan det oförglömliga mötet i januari. Det var fuktigt och ljumt och det skimrade av späd grönska så jag blev helt tårögd. Sen kunde jag ju inte vara inne utan på med andra dojor och ut igen frampå förmiddagen. Hann lyssna på ett strålande radioprogram om Grupp 8 innan – säger stort tack till er för att ni fanns!! Tänkte mig en vandring över Älvsborgsbron,…

Jorden vi lånar

Så heter min nya blogg! Den är tänkt att handla mer uttalat om mat, klimat, odling, miljö, natur. Jag har ju skrivit en hel del om det här på hemsidan också, och det lär väl slinka in även i fortsättningen, men jag är verkligen angelägen om att dela med mig av det jag hittar, läser, ser, hör, oroas av och inspireras av kring den här vidunderliga planeten. Kanske kan en blogg med direkt fokus locka fler att ta del av den. Välkommen dit också – jordenvilanar.blogspot.se Och just nu är den här pärlan i rymden, som vi lånar en stund, som allra ljuvligast, i alla fall här i nord. Körsbärsträden blommar rosa mellan betonghusen på…

Härligt är det

Och så kom då våren, med ljummare vindar; långkalsonger av, vinterjacka bort. Huttrade något igår i Alingsås och häromkvällen på permakulturkursen i Högsbo, men det kan inte hjälpas. Nu får det vara nog med tjocka kläder. Scillan blommar, vitsippsbladen syns och när vi cyklade hemåt från kursen steg kroppstemperaturen snabbt. För cykeln är framtagen, pumpad, smord och batteribytt, min kära Lilly står på gården igen! Förra året trampade jag inte en enda meter, tyckte det var för jobbigt med bergsbestigningen. Men nu jädrar har tanten jobbat upp benmuskler och flås såpass att hon klarar fler backar, om än inte hela vägen upp. Tack, joggingturerna! Och det är bra med hojar, de kräver så lite. Några…

Miraklet

Ingen varg idag. Solen kom, den var oväntad, men inte lika oväntad som vargen förra lördagen. Kvart över åtta på en av gångvägarna ner mot Slottskogens inre stod han där. Och jag kom springande i min vita mössa och dubbla trikåer. Och tvärstannade. Kanske trettio meter ifrån. Våra blickar möttes. Två jordevarelser möttes en lördagsmorgon i slutet på januari. Luften var kall, snön som ett tunt puder. Den ena varelsen stod kvar, den andra vek undan, vände och sprang tillbaks en bit och sedan ner i parken längs den andra gångvägen. Förstulet kikande över axeln om han skulle komma efter. Eller hon. Men nej. Den vackra stod stilla och begrundade landshövdingehusen. Sedan vände hen visst…

Scilla, floder och P1

De är som små bitar av himlen, scillorna. Ljuva är dom, med det där lilla vita inuti det blå. Förra helgen tog jag mig till Säveåns dalgång och jag håller med broder Patrik G – det är inte en å, det är en flod. Den flyter stilla och den forsar på, blir en whitewater river, som de säger i Amerika, här och där. Det brusar om den. Inte riktigt som floderna i Colorado, de tumlade och skummade mest hela tiden. Men vacker är ”Sävefloden” och vacker var vandringen från Floda till Stenkullen. Trots att lite snö täckte blåsipporna. Idag har jag startat dagen med att lyssna på det utmärkta P1-programmet Konflikt. Det är inte alltid jag…