Solitude

Lyssnade just på Stil i P1. Lyssnar inte alltid på Stil i P1, allt dess innehåll faller mig icke på läppen, men den här veckan handlade det om singellivet. Och det är ju intressant, inte minst för en som levt det i över 20 år. Innan dess 25 år av parrelationer, den sista och längsta abrupt och eländigt avbruten i maj -96 när döden utan förvarning gjorde entré. Snart har jag alltså levt lika länge på egen hand som tillsammans med en partner. Det kunde jag väl aldrig tro skulle hända. Eller skulle vara möjligt att klara. Men det har jag bevisligen gjort. Längtat ibland, i olika perioder, efter något annat, längtat tillbaks, dagdrömt, nattdrömt,…

Jag går här i tacksamhet

Den 20 maj 1996 var en måndag. Vi hade just återkommit från Musik Direkt, en slitsam Riksfestival i  i Stockholm. Det var kyligt. Äppelträden hade inte börjat blomma, men narcisserna gjorde det, stod vita och vackra i trädgården vid det röda huset i Alingsås. Den sista dagen. I kvällningen var du borta. Så, tjugo år. 7300 dagar av frånvaro. Och för oss som blev kvar – av liv. Fast det kändes omöjligt i början. Massor av liv, musik, skratt, vänskap, kärlek, jobb, New York, berättelser, vandringar, skogar, hav, månskensnätter och ljud av hästars hovar mot stigarna. Massor av tårar, men trots allt, mycket liv. Idag vill jag fira att du fanns, Lars Roger Magnusson, och…

Tillbaka i Stockholm

Sista dagen på Rival vid det grönskimrande Mariatorget. Jag har traskat på Stockholmsgator igen. Det har hänt då och då sedan jag flyttade härifrån 2003, men jag har inte njutit av det, vi har liksom kommit på kant med varann, huvudstan och jag. Vet inte varför. Ville veta. Så jag tog till pennan, som alltid och benade upp det hela. Sedan bokade jag en Stockholmshelg på Benny A:s hotell. Gillar Benny A. Och så blev del hela förlängt några dagar eftersom jag ombads komma till en SKAP-kväll och berätta om min vistelse och inspelning i deras New York-lägenhet. Det gjorde jag ju så gärna, kan skriva och sjunga och prata om New York precis hur…

Ljus i mörkret

Månen står halv över landen, lyser höststarkt, höstmåne, tröstmåne, den följer oss när vi snurrar in i vintern. Den följer oss, vad som än händer. Vi bor i rymden. Vi är del av. Igår såg jag Vetenskapens värld i SVT, det handlade om vårt inre universum och alla mer eller mindre välvilliga kamrater vi hela tiden har på oss och i oss. Små små mikrober överallt. Småäckliga animerade bilder av den första invasionen som den nyfödda utsätts för – men behöver, visar det sig. Det kryllar och krälar av bakterier, virus, svampar och goa grejer. Vadå ensamhet? Inte bara träden och allt synligt liv finns vi i, vi har verkligt nära vänner hela tiden. Också…

Härligt är det

Och så kom då våren, med ljummare vindar; långkalsonger av, vinterjacka bort. Huttrade något igår i Alingsås och häromkvällen på permakulturkursen i Högsbo, men det kan inte hjälpas. Nu får det vara nog med tjocka kläder. Scillan blommar, vitsippsbladen syns och när vi cyklade hemåt från kursen steg kroppstemperaturen snabbt. För cykeln är framtagen, pumpad, smord och batteribytt, min kära Lilly står på gården igen! Förra året trampade jag inte en enda meter, tyckte det var för jobbigt med bergsbestigningen. Men nu jädrar har tanten jobbat upp benmuskler och flås såpass att hon klarar fler backar, om än inte hela vägen upp. Tack, joggingturerna! Och det är bra med hojar, de kräver så lite. Några…

Det som håller

Om det som håller, det som varar sjöng Göran Berg i Majornas 3dje rote igår kväll på Nefertiti. En underbar text om det äkta, det vi behöver allra längst in i själen. Det som håller oss vid liv. Tack för den låten, och för den fina kvällen – en vitamininjektion som gjorde att våren kändes som vår. Har just läst Maria-Pia Boëthius krönika i ETC också, hon är en formidabel skribent med hjärtat där det ska vara och med en aldrig sinande drivkraft att blottlägga galenskaper och visa på vägar fram. Människor – bättre än sitt rykte är rubriken och uppslaget har en bild av Jonas Hassen Khemiri, mannen som skrev den mest delade artikeln…

Längesen

Hamnade mitt i en långfilm när jag kom hem, fattade inte mycket fast jag kände igen den – Dustin Hoffman och Gene Hackman och arga män som hackade sönder en lägenhet – lät filmen gå fast huvudet var fullt av kvällen och vännerna och hur längesen det var. Att ett så stort stycke liv har rullat iväg. Filmbilderna flimrar vidare mot reklamen och jag är fortfarande inne i mötet med mina gamla kompisar från förr. På Skojarbacken spelades hit efter hit från 60-talet som fick saker att bubbla upp och nu är det reklam för hårfärgningsmedel som täcker grått hår perfekt. Jag har lämnat täckfärgen bakom mig, låter gråhåren vara, och räknar vidare på åren…