Tillbaks i min stad

 Jo, jag fick en chans till att besöka New York. Den vidunderliga, bullriga, fula, vackra, skräpiga, stora stora staden, som känns hemma på något märkligt vis. Där det är VI som går omkring. Vi. Inte dom och vi. Den räknar med massor av besökare, NYC. Hela tiden strömmar människor ut och in, somliga stannar, somliga drar vidare, och så har det varit i hundratals år. Staden vet. Välkomnar. Det känns så, även om jag ju förstår att det är en romantiserad bild; ingen får stanna längre än tre månader, massor av folk gömmer sig säkert från myndigheternas sökljus, här är hårt och fattigt och kallt. Samtidigt – någon slags djupt mänsklig respekt för alla sorter,…

Masthuggets hängande trädgårdar

För en månad sedan var det fortfarande beige. Allting var beige och grått och svart. Berget var kalt. Tomma grenar, gamla löv, jord som tjälen just lämnat. Ett eller annat modigt maskrosblad vid en husvägg, yrvaken kirskål. Nu är det såhär, nu andas växterna åt oss, ger oss syre, använder vår koldioxid och får oss att sucka av lycka och är inte allt det här ett mirakel så vet jag inte. Fjärde juni. Ledig dag. Cykeln till Rosenlundskajen, Älvsnabben till Eriksberg, fika på Baka, vandring på träbryggorna till Lindholmen. Folk fann södersolen vid älven, lunch ur plastbyttor. Glitter i vattnet. Älvsnabbaren tillbaka till Järntorget. En sväng om det nyrenoverade biblioteket på Tredje Långgatan, en kasse…

Det blommar

Vackrare än nu blir det inte. Svårt att se mig mätt, svårt att vara inomhus, vill samla och bevara, förundrad över att få vara med om en vår till. Häggen blommar och doftar, slånbärsbuskarna blommar och doftar, körsbärens kronblad far i luften, syrenerna är redo, äppelträden också, bladen är sådär gulgröna och nya och lite klibbiga och idag slår nog kastanjerna ut. Så det fick bli en vandring i kvällningen i Slottskogen igår. Ljumt och ljuvligt och buketter av människor överallt på gräsmattorna. Små barn sprang sina egna Göteborgsvarv, det grillades (vill inte tänka på vad…) och dracks öl. Härliga tider. Tidigt i morse blev det en löparrunda, men inte i Slottis – tror allt…

Det blir så lugnt

Tre tidningar damp ner på hallmattan idag, denna fredag i vitsippstider. ETC, som jag prenumererat på ett tag, och som Maria-Pia Boëthius krönika gör läsvärd varje gång, och sen två stycken från andra sidan Nordsjön, nämligen Permaculture och Transition Free Press. Aahh. Härligt. Den sistnämnda har jag fått på köpet och drivs tydligen av transition-rörelsen i Storbritannien. Omställning kallas det i Sverige och börjar skjuta fart här också. Jag har skrivit lite om det i min bok Om kärleken till livet på en vidunderlig planet. Transitionrörelsen passar där, i den kärleken – den vill väl, vill oss, vill nya vägar, vill en hållbar framtid. Jag börjar läsa och det blir så lugnt i mig. Så…

Vackra färger i det grå

Å, att bli uppfiskad nu Med en vänlig hålslev Ur det ensamma havet Få droppa av, droppa färdigt och sen sänkas ner i något mjukt välkomnande varmt Lagom varmt Kanske hettan sedan Men framförallt mjukheten Vilan Blunda i vila och ingenting ont ska hända   Så kan det kännas ibland. Häromveckan. Just den här veckan har jag däremot värmts av ett pärlband av vardagsglädjeämnen mitt i dimmiga råkalla februari; vackra papegojtulpaner på bordet från min kära syster, en fin föreställning på Regionteater Väst, en skrivarsöndag med vidunderliga historier och en dito torsdagskväll, en mysig picknickkonsert med Anne och Centralstationen förra fredagen, en idé till nåt som kan bli en bok (som redan har gett kontakter…

Vägar mot framtiden

Tittar på Rapport, gläder mig åt det motstånd som finns mot kärnkraften i Japan. Kvinnor som fightas. Kvinnor som fattar. Givetvis finns det män som gör det också, men politikerna svajar. Där som på klimatmötena. Strålningen är hög runt Fukoshima, men det är ju det där med business as usual… Fast Japan ligger på en förkastningsspricka satsade de på kärnkraft. Kan det vara fantasin det är fel på när ett samhälle planeras på det sättet? Att inte kunna föreställa sig scenarier och att inte se långt? Sju generationer framåt ska man tänka, säger the Thirteen Grandmothers. Hade vi gjort det skulle det vi byggt upp sett annorlunda ut. Då hade vi inte stått där med…

Jag minns att jag sprang

Så heter en bok av Ron McLarty. Den är bra, men titeln är bäst. Jag minns att jag sprang. Det gör jag verkligen – jag sprang ofta när jag var barn och halvvuxen.  Inte för att jag hade bråttom utan för att jag ville. Kunde. Det kändes som om bena ville vara i den rörelsen. Vi gjorde en övning med en av skrivargrupperna härom torsdagen – alla hade med sig en bild på sig själv som ung, som tidiga tonåren-ung. Den skulle vi skriva om. Jag valde som vanligt min svartvita bild från Burgårdens gymnastiksal, jag är 14-15 år, har hästsvans och håller en gräddvit blank boll i händerna. Står och tittar på något eller…

Blommor och kärlek

Det låter som att ställningsbygget håller på att starta. Jag kan ha fel, ljuden nerifrån stan kommer nära ibland, men det ska i alla fall byggas en sådan, står det på en lapp i trappuppgången. De gamla träkåkarna ska målas och fönstren ska kittas om. Fint, det. Det här kvarteret, Flaggspelet, är visst byggt 1939, så de har varit med ett tag. Husen står på randen till stupet ner mot Jungmansgatan, det var nog en utmaning att bygga dem. Varje gång jag vandrar hemåt eller åker 60-bussen och kikar upp mot berget välsignar jag detta, tänk att jag får bo här! Det är precis två år sedan nu som jag flyttade hit med hjälp av…

Stunder

Såg en lastbil häromdagen som det stod ”Hit & dit” på. Åkeriet hette tydligen så. Strålande! Hade jag haft ett åkeri skulle det varit perfekt. Fast gudhjälpe kunderna, jag skulle gjort skäl för namnet. Farit åt alla möjliga håll innan jag kommit rätt. Frågan är hur i fridens dar jag hittade hem till mina patienter när jag jobbade som distriktsgymnast. Men det gjorde jag faktiskt, jag brukade till och med komma i tid vill jag minnas. Men det var inte det jag tänkte skriva om, utan om stunder. De där små vardagsögonblicken,  öppningarna mot det varma och goda. Sådant som jag tror att jag kommer att längta tillbaka till när det går mot slutet, sådant…

Paradissommar

Det här är en sommar av smultron och vilda körsbär. Av stilla kontemplation och utflykter i regionen. Av marmeladkok i regn och stövelvandringar till grönsakslandet när jag ska hämta sallad till middagen. Av dessa vidunderliga skogsvandringar och emellanåt små påsar med kantareller i näven när jag vänder hemåt. Av dagar på Kinnekulle, så vackert det är där då! Märtas rara torp som vi fick låna (fasen vad jag lånar – som sagt), elfritt, med paradisiska omgivningar. Och häromdagen en rejäl ridtur i Äspered, ojojoj. Korken kallas han, den värmländske islandshästen som jag fick låna av Marie på Bosenlöws fina ridställe. Vad gör väl träningsvärk och små sår i rumpan när jag fick galoppera uppför grusvägar,…