Nu startar Jordeliv

Jag har skrivit en bok, en slags uppföljare till den som kom 2010, Om kärleken till livet på en vidunderlig planet (Instant Book). Den här kallar jag Jordeliv – om helig vrede och varsamma visioner. Skrivandet av den startade för ett par år sedan och jag noterar med både tacksamhet och skräck hur mycket som har hänt sedan dess. Har fått uppdatera en hel del på senare tid. Så småningom kommer jag att lägga boken som en pdf  här på hemsidan, men tänker först presentera ett kapitel åt gången i bloggen, minst ett i veckan blir det. Glad sommar och god läsning önskar jag er, här kommer starten av Jordeliv. Intro/Vision Det är inte det…

Kloka människor

Har just satt igång med det roliga uppdraget att intervjua unga personer och grupper som gjort bra saker under 2012. Kulturprojekt som KulturUngdom stöttat på olika vis – allt från musikturnéer till slöjd, från politiskt engagemang i förorten till bokdagar i Åmål. Det hela ska bli reportage till verksamhetsberättelsen som numera görs som ett magasin. Jag har ju slutat jobba på KulturUngdom, har gjort mitt där efter alla år, men detta uppdrag fortsätter jag gärna med. De här mötena ger hopp om nutid och framtid och kunskaper om vad unga människor besitter av envishet och kreativitet och klokhet och medvetenhet. Träffade Frida i Åmål i veckan, Frida som jobbar bland annat med ungas bokdagar där…

Hus med ögon och en oslagbar musiker

Nu har jag varit i Rumänien. I Transsylvanien. Det var premiär. I fina staden Sibiu var det stor internationell Imaginefestival i helgen med 6000 i publiken, stor scen på Piazza Mica och Gustaf vann! Gustaf Lindstein Modin, lägg det namnet på minnet. En ung man som bara ÄR musik, en del människor är ju det. En 20-årig singer/songwriter som har rötterna i jazz och funk och som skriver fantastiska låtar. Ujujuj. Grattis och lycka till, säger jag. Sibiu är en medeltidsstad med hela fyra ringmurar och husen har ögon. Det har alla hus på sätt och vis, men inte sådana här. Takkuporna smyger mjukt över de gamla tegeltaken, mandelformade ögon framträder och de är väldigt…

Vandring längs kajerna

Vandrade längs kajerna i förmiddags och älskade Göteborg. Älvvattnet skvalpade, en stor roddbåt åhejades fram av ett gäng årförsedda, mystiska och vackra Götheborg låg vid Stenpiren. Folk rörde sig lite långsamt, trötta efter Way out West kan man tänka – jag också. Många rullade sina väskor mot Centralen och vardagen. Allt detta vatten. Kanalerna. De gamla husen som fortfarande står någorlunda raka, trots leran. Och havet bortom Älvsborgsbron, det är magiskt att veta att det stora blå finns där, kontakten med världen. Götheborg ska visst bege sig ut där snart, mot Amerika går nästa resa, läste jag. Det var väl ungefär så de reste, i knirkande gungande träskepp, våra anförvanter som beslöt lämna magra tegar…

Stad och land

Alltså ibland älskar jag människorna ohejdat. Som häromdagen när jag fångade den här sweet art:en på en Göteborgsgata. Fenomenalt, som min mamma skulle sagt. Det är en speciell tystnad i stan så här års, det kände jag när jag vandrade från Hedens hållplats och in i city vid 10-tiden i morse. Högtryck i luften, lågtryck på gator och torg. Stilla. Solen tar bort ljuden, nästan som snö gör. Det är lojt, även de som går i jobbkläder – slips eller snickarbralla –  har dragit ner tempot. Rullat upp vitskjortärmarna. Semester i blick. Jag är på besök i storstaden, vattnar mina pelargonkamrater och min vän ormbunken från 1972. Musik hörs från Where the action is i…

Det gror på taken

Jag lyckades få loss sådär fyra minuter till att klappa ”min” ek i Alnarpsparken igår. Han hade fått kläder nu, såg väldigt annorlunda ut. Jag får en särskild känsla i knätrakten när jag ser honom, det var han och jag direkt. Vi möttes i februari, när kursen i trädgårdsterapi startade, det var en av de första övningarna – att välja ett träd. Vilken fantastisk start på en kurs! Nu är den slut, det var rätt hektiskt den här gången, men som sagt, jag slängde i mig maten igår och sprang (först åt fel håll förstås) ner och hälsade. Sa adjö också. Men jag lär återvända dit på något sätt. Skulle vilja vila en lång lång…

Nu sjunger dom

Har repat mig såpass att jag förbarmat mig över de vintergeggiga fönstren. Nu har vårsolen en chans att ta sig in och jag ser min kompis lönnen på andra sidan Engelbrektsgatan alldeles klart. Den står där och laddar, knopparna bara väntar på lite mer ljus, lite fler nätter utan frost. Sedan sker undret igen. Vårdagjämning idag, detta vidunderliga ord. Det är nästan  i klass med såna som smultron och sommarlov och bitterljuv och vemod. Nu vinner det igen, ljuset. Och mellan husen här i Vasastan hördes igår kväll den vackraste sången; koltrastens! Så jublande klar, han är redo och han berättar det, sången bär genom spårvagnsskrammel och trafikbrus, kolis vet var han skall placera sig…

Träd

Vargavinter och det är ju underbart, i alla fall om man slipper ge sig ut på vägarna med bil och i alla fall när rummen är varma, och kläderna. Många långpromenader har det blivit under lediga dagar. Staden är som inramad i vit passepartout, den blir så vacker i snön. Träden också, men de är alltid vackra i mina ögon, vid alla årstider. Gick under dem i Slottskogen idag och njöt. Red under snötyngda björkar häromdagen också, när vi hälsade på min ex-häst Móra i Äspered. Och hennes fantastiska föl Saga. Jag försökte berätta för den lilla tuffingen att jag är hennes gammelmormor, men hon var inte så intresserad. Marie lät oss rida på ett…