Jordeliv. Kapitel 16, Sorgen

Du bär på en stor sorg, sa den gamla visa kvinnan från Mexico, när hon masserat mig och känt min varelse genom sina varma händer. Jaha. Jag tänkte förstås på det som blev mitt livs brännmärke och eviga sår – när min älskade Roger dog. Klart att jag bär det i mig. Saknaden. Blytung ibland. Men sorg? Nu? När jag funderade vidare, så insåg jag att det nog inte bara handlar om 1996 och den stora förlusten. Det har kommit andra sorger, personliga, sedan dess. Mycken längtan som inte fått fullbordas. Men inte heller det borde satt det avtryck som kvinnan syftade på. Så slog det mig: det är Weltschmerz. Som ett ok ligger hotet…

Ljus i mörkret

Månen står halv över landen, lyser höststarkt, höstmåne, tröstmåne, den följer oss när vi snurrar in i vintern. Den följer oss, vad som än händer. Vi bor i rymden. Vi är del av. Igår såg jag Vetenskapens värld i SVT, det handlade om vårt inre universum och alla mer eller mindre välvilliga kamrater vi hela tiden har på oss och i oss. Små små mikrober överallt. Småäckliga animerade bilder av den första invasionen som den nyfödda utsätts för – men behöver, visar det sig. Det kryllar och krälar av bakterier, virus, svampar och goa grejer. Vadå ensamhet? Inte bara träden och allt synligt liv finns vi i, vi har verkligt nära vänner hela tiden. Också…

Min hälsning till Norge

Nu har sången Jag ger dig min hand fått vingar och begett sig ut i cyberspace. Jag hoppas den förmedlar lite av mina (och kanske också andras) känslor kring det som hände för snart en månad sedan i Norge. På söndag är nationell sorgedag utlyst i grannlandet. Tänker på er. Och, förstås,  på andra barn, föräldrar och vänner i världen som utsätts för liknande vidrigheter, det händer varje dag.  Varje dag rapporteras om övergrepp och sprängningar, vi hör siffror på döda och skadade, de strömmar in och ut i oss, vi har svårt att ta till oss allt. Det som hände på Utöya fick fäste. Det kom så nära. Så fungerar vi ju. En sång…

Sorg

Paradissommar var rubriken på förra inlägget, från den 20 juli. Två dagar efteråt mörknade sommaren och, som Jens Stoltenberg sa, ”paradiset förvandlades till ett helvete”. En mans verk. Ett monstruöst skruvat mänskligt sinne skapade en svart våg av sorg, stack kniven in i det mjukaste, käraste vi har; barn och unga som ville världen väl. Det finns inga ord för sådant, språket sviker. Känslorna rasar ordlösa i kroppen. Jag gick i skogen igår, sökte styrka där. Träden stod tysta och tog emot, som alltid. Som en del av den goda kraften, den vi alla lever av och för. Och så skrev jag en sång. Förhoppningsvis kan vi spela in den, kanske få med den på…