Jordeliv. Kapitel 28, Mobilisering

Att samla världens nationer för att gemensamt ta ansvar och göra verkstad av att ta oss ur klimatkrisen verkar i dagsläget oerhört svårt, det är fortfarande för mycket stålar i det fossila, fortfarande vinster att håva in. Mötet COP 25 i Madrid blev en sur kamp och en besvikelse. Givetvis måste arbetet på den nivån ändå fortsätta. När nu USA valt bort den största bromsklossen kanske det kan gå bättre. Vi andra, utanför plenisalar och mötesrum på klimatmötena, är sju och en halv miljarder starka, var och en lika mycket värda som någonsin någon delegat någonstans. Och det som också händer är att det demonstreras utanför finrummens dörrar. Innan pandemin demonstrerades varje fredag för en…

Jordeliv. Kapitel 23, Att komma närmare

Eva Sanner har beskrivit det så fint i sin bok Naturens hemlighet, det där med anknytning. För små barn är anknytning nödvändig. Får vi inte det behovet tillfredsställt som bebisar har det stor inverkan på våra liv. I boken beskriver Eva Sanner också vikten av anknytning till naturen. Till en plats, som vi återkommer till och lär känna under olika årstider, som vi ger tid, kanske bara sitter vid, kanske sover på. Jag tror starkt på det. Att lära känna någon varelse eller någon del av naturen på djupet öppnar hjärtat. Det gör det lättare att ta ansvar och att försvara mot angrepp. Själv har jag sedan barnsben känt stor samhörighet med skog och mark…

Jordeliv. Kapitel 22, Omstart

Våren 2020 kommer vi alltid att minnas. Just nu, i april, vet ingen – INGEN – hur länge det lilla vackra viruset kommer att fortsätta hålla oss i ett järngrepp. Det där att ingen vet (inte ens statsepidemiolog Tegnell) är ovant. Vem ska en hålla i handen? Eller – vi får inte ens hålla handen. Vem ska en luta sig mot? Eller – hur ska det gå till på 1,5 meters avstånd? Både fysiskt och psykiskt riskerar vi att känna en isande ensamhet och osäkerhet. Jag gör det. Faller ner i en sorts total existentiell övergivenhet då och då. Vem ska rädda oss nu? Såhär kunde det bli bara på några månader, vem hade kunnat…

Jordeliv. Kapitel 17, Drömmen om gitarrer på ryggar

Enligt uppgift har den gamle socialdemokratiske profilen Ernst Wigforss yttrat följande: Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa, måla, sjunga – ja, vad ni vill. Frihet! Hear, hear. Hoppas att han verkligen sa det. Synd bara, i så fall, att hans efterträdare i partiet tycks ha tappat det perspektivet helt. Här pratas bara om rätten till heltid, om jobbskapande åtgärder, om arbetet som självändamål, vad vi än gör. Vilka onödigheter som än produceras. Rätten till heltid, jättebra princip. Kvinnor i låglöneyrken, de som gör det allra viktigaste jobben, ska ha en rimlig lön. Men en heltid ska…

Sommaren det hände

Så hette en låt som jag ivrigt sjöng med i, i början av 70-talet – Anna-Lena Löfgren. Jag var sådär förälskad som jag kunde bli, jag sjöng och sjöng om sommaren som ”vände upp och ned på hela min värld”. Det hjälpte inte mycket, men hjärtat behövde sången för att inte sprängas. I skrivande stund har en annan omvälvande sommar passerat, eller pågår än rättare sagt. Tidigt i morse den 9 augusti – urfolkens dag – visade termometern 19,5 grader. Igår var det över 30. Igen. Ökenvindar. Jag orkade inte bege mig till vatten, jag drog ner rullgardinen och öppnade de fönster jag har. Duschade kallt. Förskolebarnen badade i plaskdammen på Jungmansgatan, filtar utlagda på…

Lugn av naturen

Så heter den fina fina boken som Åsa och Mats Ottosson skrivit och som jag till alla lycka hittade på Linnéstadens nyöppnade bibbla på Första Långgatan idag. Det är så klokt och så lustfyllt formulerat alltihop. Som det här: ”Utan gläntor och mellanrum i livet står man till slut där och känner sig både proppmätt och tom; vilsegången på ett sätt som ingen gps-funktion i världen kan lösa.” Skogen. Vilan där. Skriver de om, och om all forskning som visar hur väl vi mår av naturen. Ingen överraskning direkt, vi är ju del av den, vi bär grönska och sten och vatten i våra celler. Jag har vetat det jämt, älskat det hela mitt långa…

WoW!

Tack. Tack Emmylou, tack Patti. Tack Savages, tack Sun Kil Moon, tack Father John Misty. Tack Angelique Kidjo och Hanne la Havas. Tack alla som spelade, som jobbade och slet. Tack för all vegetarisk mat!! Tack vädret. Och tack fina trädet som skyddade oss mot skurarna. Way Out West är slut för i år. En tystnad som nästan gick att ta på låg över Slottskogen och Masthuggsberget i förmiddags. Skönt. Jag längtade tystnaden efter tre dagars och kvällars oupphörliga ljudvågor ur olika källor. Ingen elitfestivalare, denna tanten. Efter sådär sex timmar börjar jag svikta, så det blev inga sena akter för mig, fast jag egentligen hade velat uppleva några av dem. Och definitivt inget Stay…

Vilse i Botaniska

Amundön! Så tänkte jag när jag vaknade i morse och väntade in gryningen. Inget vindvrål på taket, inget smatter på rutorna, fjärde advent verkade lovande. Men sedan såg jag att det var nollgradigt och då blir klipporna hala därute, jag har halkat omkring där förr. Ändrade planer – Botaniska och en sväng i Änggårdsbergen fick det bli. Japp. Jag har gått vilse på många ställen. Jag har gått vilse på Styrsö, i Stockholm när jag kom ut från bion på Hötorget på fel sida, jag har irrat inne på Hvitfeldtska när det begav sig och inte hittat ut och jag är fortfarande lite osäker på butiksordningen på Kungsgatan i Alingsås. Jag har sprungit vilse på…

Träden talar

Som sagt, november målas i gråtoner, men träd är vackra så också. Älskade träd. Gunnebos ekar. Stenshuvuds avenbokar. Djupadalas granar. Gammelskogarna, äppellundarna, björksalarna. Jag blev alldeles kall när jag lyssnade på radio nyss – en algsvamp angriper Pildammsparkens bokar. De kan vara borta om några år. Först almarna, sedan askarna och kastanjerna, nu bokträden. Det är katastrof. När jag satt på norra huvudet i Stenshuvuds nationalpark förra sommaren och tittade ut över trädhavet var en fjärdedel av dem vita skelett. Askar som angripits av chalara fraxinea, askskottsjukan. I morse förklarade en forskare från Alnarp  att de sjuka träden troligen smittats genom transport av växter från andra delar av världen, där de här parasiterna finns. Och…

Paradissommar

Det här är en sommar av smultron och vilda körsbär. Av stilla kontemplation och utflykter i regionen. Av marmeladkok i regn och stövelvandringar till grönsakslandet när jag ska hämta sallad till middagen. Av dessa vidunderliga skogsvandringar och emellanåt små påsar med kantareller i näven när jag vänder hemåt. Av dagar på Kinnekulle, så vackert det är där då! Märtas rara torp som vi fick låna (fasen vad jag lånar – som sagt), elfritt, med paradisiska omgivningar. Och häromdagen en rejäl ridtur i Äspered, ojojoj. Korken kallas han, den värmländske islandshästen som jag fick låna av Marie på Bosenlöws fina ridställe. Vad gör väl träningsvärk och små sår i rumpan när jag fick galoppera uppför grusvägar,…