Jordeliv. Kapitel 12, Att bebo landet

Går det att bo och leva utanför städerna? Eller är det en sorts ny naturlag att alla måste samlas och bo tätt ihop? På allt dyrare mark, i allt högre hus? Måste det vara så? Rörelsen in mot de större städerna har pågått länge och pågår ännu. Jobben finns där, universiteten, sjukhusen och allt det där som många av oss vill ha. Det finns fördelar rent resursmässigt också att bo samlade i lägenheter; det kräver mindre energi för uppvärmning och kollektivresandet underlättas. Det finns absolut en poäng med att många lever nära varann. Men. Städerna är sårbara. De försörjer sig inte själva – hela tiden måste transporter in och måste odlingsytor till för att mat…

Prine Time!

Våren har hejdats av kallvindar och blötsnö över vitsippsbackar och körsbärsblom, men inte ljuset. Aldrig ljuset. Gör vad ni vill, mörkermän, Jorden kretsar runt sin stjärna och nu är vi i ljusets tid, vi som råkar framleva våra dagar här i norr. Nässlorna är lagom för soppa, ska ut och plocka en bunt om en stund. Och gräsklippningsschema är utskickat av styrelsen i Slottskogens odlarlycka, där jag har en låda – det är på gång! Snart tar det fart. Sex stänglar vitlök letar sig redan mot den grå vårhimlen och jag ska sätta potatis i år också, har jag tänkt. Två potatisar ska jag sätta. Tips från andra odlare där; sätter en fler blir det…

Odlarlycka

Det låter som det ska den här tiden – massivt vindbrus och regn mot fönstret. Och jag som ska ta tåget till Rogers grav i Alingsås…uh. Det får bli Göteborgskostym; regnställ och fjällkängor. Och ett jädrans gott humör. Och bra tändare till lyktan. Igår, trots att den blommade som mitt i sommarn, flyttade jag upp gårdspelargonen till vindsfönstret, och grävde upp de vita och rosa små petuniorna och penséen (som borde få tapperhetsmedalj) ur den stora träbyttan som utgör min lilla odling här på Eldare. De står i vit kanna köket nu, avklippta. Kunde inte bara slänga dem. Lavendeln och timjan fick bo i byttan istället, får se om de överlever. Det fina lilla pillrandet…

Det här är bra

Någon god makt höll sin hand över Majorna idag – sol och vind när den årliga Megaloppisen drog in. Majornaborna hade rensat skåp och vindar, blev säkert av med en del de inte behövde. Och andra vandrade hem med för dem nya kläder, med diverse spel i lådan på barnvagnen, med stolar och lampor och dukar och tallrikar. Rotation på grejerna. Det är bra. Det finns så mycket saker, Jordens resurser skulle kunna få vila ett bra tag innan allt det jag såg idag på Kaptensgatan, Amiralitetsgatan, Allmänna vägen och Slottskogsgatan och allt vad de heter, innan det är utslitet och vi är tvungna att göra nytt. Majorna levde upp till epitetet ekologisk stadsdel idag….

Ny tillvaro

Första dagen på resten av mitt liv  – sliten fras, men den känns rätt idag. Närmast bakom mig har jag en fantastisk kursvecka på Hellidens folkhögskola – skrivande och qi gong – ledd av de goda och kunniga Elisabet Norin och Margareta Svantesson. Den ledde förstås också till fina möten med nya människor, man kommer varann nära i skrivandet. Och i stillheten under qi gongen. Känns gott att ha de där dagarna att vila mot nu, när en tid väntar, då jag styr mina dagar mera själv. Den 6 december arrangerar vi konferensen Att skapa en skapande skola i Uddevalla och det ska bli mycket spännande att arbeta med den. Men en del annat blir…

Jord under naglarna

Det sägs att mylla innehåller ämnen som vi blir lugnare av. Det tror jag på. Att köra ner nävarna i svart mjuk jord är underbart och säkert är kroppen anpassad till det efter tusentals år av odlande. Liksom till vattenljuden, njutningen vi upplever av bäckporl och strömmande flodvatten – det betyder överlevnad och trygghet. Ursprungsljud – eldknaster och vindsus också – vi bär dem i oss. Tror jag. Jag var ute i Jonsered igår, hos Eva, som låter mig gräva upp gräsmattan och odla. Igår hade brädor satts upp runt landen, hur fint som helst. Så nu är den heliga handlingen utförd, nu är diverse frön i jorden. Somliga sådde jag för ett par veckor…

Landet som borde vara

Fina filmen av Peter Gerdehag, Landet som inte längre är, gick på SVT häromkvällen. Vacker och sevärd är den, finns säkert på SVT Play. Den handlar om en gård i Småland som, så länge det var möjligt och familjen mäktade med, drevs som gårdar gjorde innan industrijordbruket tog över. Det vill säga med tiotalet kor istället för flera hundra, kor med namn, kor som släpptes på skogsbete och som kom tillbaks i kvällningen för att mjölkas. Kor som klappades om och pratades med och som fick leva ett värdigt koliv. En gård med små åkerlappar som vårdades och där hästhovar hördes oftare än mullrandet från maskiner. Hårt slit med höskörden, krökta ryggar och värkande höfter,…

Skogens magi

Jodå. nog tar det sig i lådorna! Regn faller, solen lyser, sniglar har jag bara mördat fem än så länge. Och nu har de händige grabbarna fått igång sjövattnet i slangen intill odlingarna, så förutsättningarna är goda för lite grönsaker så småningom. Annars vandrar jag mest i skogarna. Det är ju så vidunderligt där. Träden är och har alltid varit mina vänner, tröst och trygghet när det gungar. Såpass vidunderligt är det att en låt har tagit form och nedtecknats, här kommer texten: Viskade till trädet alla hemligheter som jag har Viskade min längtan att vara levande den tid som jag har kvar Andades min ängslan, min oro och min ånger, mina tvivel, mina misstag,…

Stad och land

Alltså ibland älskar jag människorna ohejdat. Som häromdagen när jag fångade den här sweet art:en på en Göteborgsgata. Fenomenalt, som min mamma skulle sagt. Det är en speciell tystnad i stan så här års, det kände jag när jag vandrade från Hedens hållplats och in i city vid 10-tiden i morse. Högtryck i luften, lågtryck på gator och torg. Stilla. Solen tar bort ljuden, nästan som snö gör. Det är lojt, även de som går i jobbkläder – slips eller snickarbralla –  har dragit ner tempot. Rullat upp vitskjortärmarna. Semester i blick. Jag är på besök i storstaden, vattnar mina pelargonkamrater och min vän ormbunken från 1972. Musik hörs från Where the action is i…

Det gror på taken

Jag lyckades få loss sådär fyra minuter till att klappa ”min” ek i Alnarpsparken igår. Han hade fått kläder nu, såg väldigt annorlunda ut. Jag får en särskild känsla i knätrakten när jag ser honom, det var han och jag direkt. Vi möttes i februari, när kursen i trädgårdsterapi startade, det var en av de första övningarna – att välja ett träd. Vilken fantastisk start på en kurs! Nu är den slut, det var rätt hektiskt den här gången, men som sagt, jag slängde i mig maten igår och sprang (först åt fel håll förstås) ner och hälsade. Sa adjö också. Men jag lär återvända dit på något sätt. Skulle vilja vila en lång lång…