Kampsångerna

Jag var i Alingsås, på MX, och lyssnade på Sånger till friheten häromkvällen. Björn Afzelius låtar, tolkade av Guran Blomgren, Olle Nyberg och Micke Nord Andersson. Det var fint. Jag blev påmind om kraften och tänkte: undrar vilka texter Affe hade skrivit idag om inte cancern tagit honom? De där sångerna om kamp och kärlek, de som tar tag om hjärtat, vrider om, vänder ens blick, skapar lust och kraft. De som öppnar. Det kan vara Håkan H i sin förmåga till allomfattande förlåtelse av sig själv och oss andra snea, darriga, ofullkomliga, rädda, tafatta sökare av väg. Eller Lalehs kloka, geniala låtar om vår styrka, om hur vi kan besegra övermakten, om vi-et, det…

Prine Time!

Våren har hejdats av kallvindar och blötsnö över vitsippsbackar och körsbärsblom, men inte ljuset. Aldrig ljuset. Gör vad ni vill, mörkermän, Jorden kretsar runt sin stjärna och nu är vi i ljusets tid, vi som råkar framleva våra dagar här i norr. Nässlorna är lagom för soppa, ska ut och plocka en bunt om en stund. Och gräsklippningsschema är utskickat av styrelsen i Slottskogens odlarlycka, där jag har en låda – det är på gång! Snart tar det fart. Sex stänglar vitlök letar sig redan mot den grå vårhimlen och jag ska sätta potatis i år också, har jag tänkt. Två potatisar ska jag sätta. Tips från andra odlare där; sätter en fler blir det…

Sprickan

Vintertiden drog ner rullgardinen, snön överföll ostkusten. Morgonen den 9 november drabbade med osannolika och vedervärdiga nyheter från det stora landet i väst och nu inatt lämnade Leonard Cohen alltihop. De samlas därborta; poeterna, sångarna, berättarna och det vi kan hoppas är att finna ”the crack in everything where the light gets in”. Jag upptäckte Cohens sånger på riktigt via Jennifer Warnes platta Famous Blue Raincoat. Lyssnade inte särskilt mycket på honom innan dess, det var annat som fyllde mig då. Men de där låtarna. De där bilderna han målade, den suggestiva musiken. Och som hon sjöng. Mats Klingström tog det ett steg vidare genom sina översättningar på albumet från 2000, Jag är din man….

WoW!

Tack. Tack Emmylou, tack Patti. Tack Savages, tack Sun Kil Moon, tack Father John Misty. Tack Angelique Kidjo och Hanne la Havas. Tack alla som spelade, som jobbade och slet. Tack för all vegetarisk mat!! Tack vädret. Och tack fina trädet som skyddade oss mot skurarna. Way Out West är slut för i år. En tystnad som nästan gick att ta på låg över Slottskogen och Masthuggsberget i förmiddags. Skönt. Jag längtade tystnaden efter tre dagars och kvällars oupphörliga ljudvågor ur olika källor. Ingen elitfestivalare, denna tanten. Efter sådär sex timmar börjar jag svikta, så det blev inga sena akter för mig, fast jag egentligen hade velat uppleva några av dem. Och definitivt inget Stay…

Tillbaka i Stockholm

Sista dagen på Rival vid det grönskimrande Mariatorget. Jag har traskat på Stockholmsgator igen. Det har hänt då och då sedan jag flyttade härifrån 2003, men jag har inte njutit av det, vi har liksom kommit på kant med varann, huvudstan och jag. Vet inte varför. Ville veta. Så jag tog till pennan, som alltid och benade upp det hela. Sedan bokade jag en Stockholmshelg på Benny A:s hotell. Gillar Benny A. Och så blev del hela förlängt några dagar eftersom jag ombads komma till en SKAP-kväll och berätta om min vistelse och inspelning i deras New York-lägenhet. Det gjorde jag ju så gärna, kan skriva och sjunga och prata om New York precis hur…

Januariljus

Snart är den slut, den längsta och mörkaste månaden. Thank god. Maxat Göteborgsväder igår när vi gick mellan Bergakungen och Korsvägen; motvind och tätt vått kallt regn rätt i plytet. Men inne i salongen var det klokskap, helig ilska, myternas död, passionerad tro på öppenhet och på barns storhet och berättandes kraft. Martina Montelius och Susanne Osten och journalisten Jack Werner med flera. MIK-dag var det, en konferens om media- och informationskunnighet, arrangerad av min nya arbetsgivare Kultur i Väst. Grymt intressant alltihop. Dagen avslutades med film, så rätt i dessa festivaltider och så rätt överhuvudtaget – Min lilla syster. Av Sanna Lenken. Se den. Mer januariljus, från morgonnyheterna: Den sargade staden Kobane verkar befriad….

Glädjeskutt och stilla flygturer

Det ser ut som en Lerin-målning utanför; stadens ljus sipprar fram ur ett blågrått dis. Sydvästvinden rasslar i takventilationen och vi har haft ännu en sommarnatt, fast vi är i november. Tretton plus nu klockan 7. Det skrämmer mig. Jovisst, skönt att vandra i det där milda igår, jag tog turen över Älvsborgsbron på förmiddagen, genom Färjenäs och sedan längs den kära älven, och sen tillbaka till Järntorget med båten från Slottsberget. Jag gick där och tänkte att det kan vara särskilt svårt att få människor i det här landet att ta klimatförändringarna på allvar, när de innebär vantfrihet och möjlighet att fika ute långt fram mot juletid. Att vintern skjuts upp, och huttrandet vid…

Ljus i mörkret

Månen står halv över landen, lyser höststarkt, höstmåne, tröstmåne, den följer oss när vi snurrar in i vintern. Den följer oss, vad som än händer. Vi bor i rymden. Vi är del av. Igår såg jag Vetenskapens värld i SVT, det handlade om vårt inre universum och alla mer eller mindre välvilliga kamrater vi hela tiden har på oss och i oss. Små små mikrober överallt. Småäckliga animerade bilder av den första invasionen som den nyfödda utsätts för – men behöver, visar det sig. Det kryllar och krälar av bakterier, virus, svampar och goa grejer. Vadå ensamhet? Inte bara träden och allt synligt liv finns vi i, vi har verkligt nära vänner hela tiden. Också…

Det bästa

Det bästa just nu: Olle. Tio veckor, de mjukaste kinderna, händer som snart börjar förstå sin förmåga, ett leende som öppnar hjärtat och ögon blå som scillorna i Allén. Våren. Mirakeltid, bofinkstid, snödropps- och krokustid. Plockade små små kirskålsblad till salladen igår, det här är perioden då en till och med älskar kirskål. Camino. Tidningen som kom i veckan och inspirerar varje gång. Läs reportaget om växtätning på frammarsch, Vegan Friendly-märkningen och om nudge – knuffen som ibland betyder så mycket. Och, på tal om bra tidningar: OM Omställning, där jag själv bidrar med reportage och krönikor ibland. Tips på nätet. De kan föra en hur långt som helst. En jädra massa elände och galenskap…

Tillbaks i min stad

 Jo, jag fick en chans till att besöka New York. Den vidunderliga, bullriga, fula, vackra, skräpiga, stora stora staden, som känns hemma på något märkligt vis. Där det är VI som går omkring. Vi. Inte dom och vi. Den räknar med massor av besökare, NYC. Hela tiden strömmar människor ut och in, somliga stannar, somliga drar vidare, och så har det varit i hundratals år. Staden vet. Välkomnar. Det känns så, även om jag ju förstår att det är en romantiserad bild; ingen får stanna längre än tre månader, massor av folk gömmer sig säkert från myndigheternas sökljus, här är hårt och fattigt och kallt. Samtidigt – någon slags djupt mänsklig respekt för alla sorter,…