En chans till

Här sitter jag i sängen i långkalsonger och en ganska ful rosa tröja som jag hittade på Emmaus för ett tag sedan. Nothing is impossible står det på den och så är det en bild av en cykel. Den fick det bli. En rosa pepptröja. Ledig fredag. Eller snarare, en fredag av eget skrivande, gitarrspelande, övande på låtarna som Maja och jag ska lira den 17 mars på Aktivitetshuset i Majorna, funderande. Det kan också bli en sväng till Stadsmuseet – jag vill se hur Göteborg såg ut i mitten på 40-talet, kanske kan jag hitta lite bilder där. Det är till mitt just nu mest aktuella skrivprojekt, om mamma. Och mig. Paralleller och brytpunkter….

I livet vårt

Läser Kristian Gidlunds bok I kroppen min och ögonen tåras hela tiden. Det är så vackert och det är så djävulskt, och det ska inte vara så när man inte ens är 30, inte obotlig cancer, det är fel, det skär i hjärtat. Jag tänker att våra kroppar, dessa starka, anpassningsbara, dessa invecklade intelligenta system, dessa finlirare, så välavvägda, så balanserade. Så hela tiden balanserande också, så beroende av strilar av enzymer och hormoner och mineraler i exakt rätt mängd och ögonblick, av att vita blodkroppar och T-celler fightas som de ska, att hjärtmuskeln pumpar och pumpar. De är fantastiska, kropparna våra. Hans också, som står pall för alla gifter som skickas in för att…

Så himla hemma

Vaknade i Djupadala i morse, två gånger. En gång gruvligt tidigt, i vargtimmen. Lyckades så småningom somna om under täcket jag fått låna av Lars (och som skulle palla för tre minusgrader) och nästa gång jag slog upp ögonen var det ljust. Dimmigt, men ljust. Att få vakna därute, i Skräddarns gamla torp! Tages gamla torp! Hundrafemtio meter bort låg vår sommarstuga, som är riven nu. Min lilla friggebod finns däremot kvar, den står på granntomten och är nergraderad till vedbod, tror jag. MÅNGA år sen jag vaknade där! Men hemma känns det. Att få gå där längs ån och knipsa av torra stänglar och se de små nya bladen titta upp. Att få umgås…

Gibbonapa eller korp

När jag lämnade Änggårdsbergens stigar och tog mig in i Botaniska nyss, så var sidensvansarnas silversvirr det första jag hörde. En hel gäng satt i trädkronorna och lät som bara de kan. Vinterfåglar. Nu när svalor och tornseglare inte silverskriar på våra breddgrader är det en tröst att höra sidensvansarna. Och talgoxarna och blåmesarna och pilfinkarna, som kämpar sig kvar. Och korparna! Ett par sådana flög över de  ljungklädda sluttningarna däruppe och kraxade hest, korpkorp, det är något ödesmättat och mystiskt över dem. Edgar Allan Poe, liksom. Hemliga. Undrar vad de säger. Jag gick där i leran och funderade över vilket djur jag skulle vilja vara sen när jag lämnar min människohamn, eller kanske bara…

Minnena kommer nära

Är det för att jag kvalat in i möjligheten till seniorboende? För att jag nu, om jag vill, kan börja plocka ut den lilla fåniga pensionsförsäkringen? Är det därför bruset och porlandet från ån i Djupadala når ända in i hjärtat och rör runt därinne? Att jag ler inåtvänt åt skogen där vi tältade i smyg, kikar mellan träden som blivit så höga, försöker hitta platsen? Att jag gläder mig åt att min lilla stuga fortfarande finns kvar, om än flyttad in på granntomten och degraderats till redskapsskjul? Att jag tar en extra titt in på gräsmattan framför Lars hus, där vi brukade lyssna på Tio i topp på lördagseftermiddagarna? Att ögonen lyser när jag…

SeLest, skärgård, hetta och minnen

Det kostar på också, att bo på ett berg. Särskilt när temperaturen drar sig uppåt 30 grader och trappan ligger i sol och jag redan trampat uppåt från stan. Jojo, jag vet, jag är ingen rutinerad Masthuggsbo ännu. Bra konditionsträning är det i alla fall och det är bra, det, när det tar emot att gå på Friskis i sommarn. Jag kastade mig in i duschen nu när jag kom hem, underbart, men kort, för när jag precis efteråt gjorde ansträngningen att slå ett nummer på telefonen och prata lite med våra Fårö-värdar, så var det lika svettigt igen. Att tänka är svettigt. Ska det bli en sommar i stil med 2003? Europa har det…

Nya cirklar

Inatt kliver vi över gränsen till 2010-talet. Så har vi bestämt att det är, att vi byter år den 1 januari, och att vi räknar från ett år 0 för ett par tusen år sen. Fiktivt alltihop, förstås, jorden snurrar på i universum, den bryr sig inte om vårt räknande, den tar en cirkel till kring solen och tänker antagligen hålla på så under eoner av tid framöver. Och just nu är det just vi som får följa med på resan. Det är stort. Jag knäppte på tv:n sent igår kväll, efter en middag med allra första pojkvännen – så roligt att ses igen! Snart 40 år sen vi åkte Amazon, käkade korv på Franks…