Julafton

Denna magiska dag, sista luckan, fjärde ljuset. Jo, jag vet, den är intet för många, den kan vara ett elände, grym och gruvligt ensam, den kan vara ett hån. Men just nu, denna morgontimma 24 december 2017, vill jag låta den vara magisk. Tillåter mig glittrande minnen av dalslandssnö och sparkfärder, lovande paket, mina barn en gång, min älskade som rasta-tomte i slutet på 80-talet, en glad mamma Sonia, dignande fruktfat i Kortedala, julmust i små flaskkorgar och Stilla Natt. Tar plats i grandoften, äter en vörtmacka med rödbetssallad till frukost, tänder det sista ljuset. Njuter av att veta att Olle och Joel med föräldrar kommer i eftermiddag, att resten av familjen samlas om några…

En gång

En gång var jag krönikör i Alingsås-Kuriren. Början på 90-talet kanske. Många spalter publicerades, men en gång blev det tvärstopp. Det var när jag fick spader i Sparköp, över all undermålig mat som prackades på oss; de långa frysdiskarna med pommes frites, fabriksmat och pizzor, läsken, godiset, chipsen som ställts så att vi skulle frestas på bästa vis. Jag fick liksom syn på det och blev äcklad. Var det här det mina, allas våra barn skulle leva på? På den tiden syntes heller i stort sett inga ekovaror i vanliga butiker. De som fanns stod undangömda på en obskyr hälsohylla nånstans. Jag skrev. Den kröniketexten ställdes – annonsörerna kunde bli arga. En gång stod jag i…

Utsikter och insikter

Det är något med öar. ”I am an island” sjöng Simon & Garfunkel och det är lätt att känna sig så ibland. Tycker jag. Inför en roadtrip till USA 2007 hade jag en dröm om en ö som exploderade och efteråt, när jag ser tillbaka på den resan så förstår jag – den var en profetia om det som hände där. Motstånd och avstånd revs ner och insikter kom. Nu har jag vistats på två öar på kort tid. Först några underbara dagar på vackra Vrångö, där jag fann den här utsikten, uppe vid Lotsutkiken. Där fastnade jag, där kunde man sitta och glo. Tankarna drog iväg ut över vattnen, förbi Vinga och vidare. Så…

Vandring längs kajerna

Vandrade längs kajerna i förmiddags och älskade Göteborg. Älvvattnet skvalpade, en stor roddbåt åhejades fram av ett gäng årförsedda, mystiska och vackra Götheborg låg vid Stenpiren. Folk rörde sig lite långsamt, trötta efter Way out West kan man tänka – jag också. Många rullade sina väskor mot Centralen och vardagen. Allt detta vatten. Kanalerna. De gamla husen som fortfarande står någorlunda raka, trots leran. Och havet bortom Älvsborgsbron, det är magiskt att veta att det stora blå finns där, kontakten med världen. Götheborg ska visst bege sig ut där snart, mot Amerika går nästa resa, läste jag. Det var väl ungefär så de reste, i knirkande gungande träskepp, våra anförvanter som beslöt lämna magra tegar…