Jordeliv. Kapitel 21, Brytpunkter

När det tippar. Åt ena eller andra hållet. När beslut tas, snabbt, kanske till synes impulsivt, men i grunden ofta efter lång groningsprocess och mognad. När glaciärer spricker och kollapsar. När näven slås i bordet och det är över, det som varit. När kroppen vägrar ta sig ur sängen efter att ha jagats på och jagats på, ignorerats till den grad att systemet lägger ner. När du sitter i en tom lägenhet och undrar hur du hamnade där. När tundran smälter, husen vacklar och faller, metanen börjar strömma upp i atmosfären. Johan Rockström skriver i Big world, small planet – välfärd inom planetens gränser om trycket på vårt manöverutrymme, som bland annat handlar om att…

Jordeliv. Kapitel 19, Maten

Under det årtionde som passerat har väldigt mycket hänt på väldigt många fronter. Osannolika ledare har valts, fruktansvärda blåbruna strömningar drar världens utveckling bakåt, flyktingar möts av kalla handen, drunknar i havet, fastnar i de priviligierade ländernas omänskliga system eller i läger på grekiska öar. Koldioxidutsläppen fortsätter öka, isarna fortsätter smälta. Men. Som beskrivits ovan finns det mycket att glädjas åt också. Hoppet brinner, om än med flämtande låga. Inte minst gäller det maten. På allvar presenterar nu kockar via public service förslag på att skolmatsbespisningar ska ha vegansk mat som grund. Sedan får eleverna själva komplettera med kött och fisk som ligger i skålar bredvid. Det är framsteg, verkligen. Ännu 2012 när jag bestämde…

Jordeliv. Kapitel 16, Sorgen

Du bär på en stor sorg, sa den gamla visa kvinnan från Mexico, när hon masserat mig och känt min varelse genom sina varma händer. Jaha. Jag tänkte förstås på det som blev mitt livs brännmärke och eviga sår – när min älskade Roger dog. Klart att jag bär det i mig. Saknaden. Blytung ibland. Men sorg? Nu? När jag funderade vidare, så insåg jag att det nog inte bara handlar om 1996 och den stora förlusten. Det har kommit andra sorger, personliga, sedan dess. Mycken längtan som inte fått fullbordas. Men inte heller det borde satt det avtryck som kvinnan syftade på. Så slog det mig: det är Weltschmerz. Som ett ok ligger hotet…

Jordeliv. Kapitel 6, Återvändsgränderna

Sorry, det gick inte. Åter står vi med näsan tryckt mot tegelmuren som avslutar återvändsgränden. Den här gången gäller det flyget. Det underbara. Det som snabbare än en blinkning tar oss till sol och sommar och vin vid havet och shopping i London och äventyr. Ett smörgåsbord som vi kan ta för oss av, för billig penning. Tidigare har det gällt havets oändliga förmåga, som vi trodde, att sluka allt vi släpper ut i det utan att påverkas. En droppe i havet. Det märks inte. En droppe till. Skit samma. Alla floderna som öste (och öser) ut rester från batterifabriker och pappersbruk, gödsel och bekämpningsmedel, droppar i havet bara. En plastpåse hit eller dit. Ett…

Nu startar Jordeliv

Jag har skrivit en bok, en slags uppföljare till den som kom 2010, Om kärleken till livet på en vidunderlig planet (Instant Book). Den här kallar jag Jordeliv – om helig vrede och varsamma visioner. Skrivandet av den startade för ett par år sedan och jag noterar med både tacksamhet och skräck hur mycket som har hänt sedan dess. Har fått uppdatera en hel del på senare tid. Så småningom kommer jag att lägga boken som en pdf  här på hemsidan, men tänker först presentera ett kapitel åt gången i bloggen, minst ett i veckan blir det. Glad sommar och god läsning önskar jag er, här kommer starten av Jordeliv. Intro/Vision Det är inte det…

Sommaren det hände

Så hette en låt som jag ivrigt sjöng med i, i början av 70-talet – Anna-Lena Löfgren. Jag var sådär förälskad som jag kunde bli, jag sjöng och sjöng om sommaren som ”vände upp och ned på hela min värld”. Det hjälpte inte mycket, men hjärtat behövde sången för att inte sprängas. I skrivande stund har en annan omvälvande sommar passerat, eller pågår än rättare sagt. Tidigt i morse den 9 augusti – urfolkens dag – visade termometern 19,5 grader. Igår var det över 30. Igen. Ökenvindar. Jag orkade inte bege mig till vatten, jag drog ner rullgardinen och öppnade de fönster jag har. Duschade kallt. Förskolebarnen badade i plaskdammen på Jungmansgatan, filtar utlagda på…

Det är ju kärleken

Jag är väl helt enkelt för känslig. Bra start på dagen, lilla Linnérundan vid halvsju, lite mage och armträning på det, god frulle, ingen som krävde något av mig någon viss tid. Läste, bland annat Jonas Hassen Khemiris krönika i DN, och skrev morning pages (Julia Camerons recept för att hålla sig kreativ). Jobbade undan lite grejs, ringde till och med några samtal, inte illa för att vara en sån som jag. Sen ut i kylan, men fan, ändå, ljuset! Det luras inte, det här är bara en liten vinterhälsning, snart är det vår på riktigt. Fika på Dirty Records, detta fantastiskt gemytliga ställe. Vandrade samma väg som jag sprungit på morgonen och kände ända…

VFSMG

VFSMG. Så hette min son Jons punkband i slutet av 90-talet. Vad Fan Ska Man Göra. Bra namn. Tänkte på det idag när jag hörde en radiointervju med en nöjd energirådgivare på ÅF och en representant för ett fossilföretag som konstaterade att det verkar finnas massor av naturgas att utvinna i Sverige. De har hittat utanför Motala t ex och nu ansöks det om utvinning. Jajamensan. Att det visat sig i USA att grundvattnet påverkats verkar inte så bekymmersamt. Utredningsresultat kring det kommer om ett par år, tydligen, och vad kan vi förvänta oss då? Kör på. Så klart. Jo, fossil gas är bättre än fossil kol, men får business as usual-guysen som de vill…

Storm

Sandy är på väg mot staden som bär en del av mitt hjärta i sig. Det känns kusligt. Men väntat. Visorna äro klena sibyllor, skrev Nils Ferlin, men förutsägelserna i ett par av mina låtar stämmer nog, tyvärr, det tror jag. Det är bara att lyssna på forskarna och läsa lite Mark Lynas. Stormar kommer. De blir värre av varmare vatten, och vattnet värms av ökad temperatur på jorden. Så är det bara. Nu heter den Sandy. Den har haft ihjäl 65 personer redan, på Kuba med omnejd. Jag hoppas att inga fler liv går till spillo, jag hoppas att NYC står pall. Samtidigt – kanske måste det till katastrofer för att vi ska vakna…

Jordesång

Sista låten att mixa på nya plattan är Jordesång. Isak gör det imorgon. Vi spelade in den i Stockholm i april, sittande i ring i Simons vardagsrum på Söder. Maria, Mats, Helena, Simon och jag var samlade. Gitarrer, kontrabas, munspel, stämsång. En fin stund var det. Det är en arg och förtvivlad text till den sången. Den skrevs som ett slags pastisch på Woody Guthrie-låtar, i bluegrasstradition, och den var med i vår föreställning Hyllningen till Planeten och människorna. Den handlar om vår kortsynthet, vår girighet, vår dumhet som drivit detta vårt hem i universum mot ett tillstånd där vi och annat liv här riskerar att utplånas. Den handlar om Katrina, om apokalypsen och om…