Ölandsgemenskap

Några är kvar, två av oss for hemåt igår. Håkan H, Simon L, Finn B, Nils B med flera väntar på lördag på Ullevi – lycka! Så jag är tillbaka i stan. Men fem av oss sju kvinnor som samlades i fina stugor i Saxnäs i helgen, är kvar där en stund till. Lycka för dem att få stanna – vilken fantastisk ö, denna långsmala, blommande, karga. Med sina röda timmerlador och snickarglädjehus, med sitt alvar, får och kor och med det vackra sargade havet runt om. Östersjön. Som vi måste bota. Som jag skrev i förra blogginlägget är jag en loner på många vis. ”Behöver mina ensamseglatser” som jag plitat ner i en låt….

Jordens bästa vän

Det bästa hos människan är hunden, sa Karl Otto Werkelid i P1s Tankar för dagen i morse och så beskrev han olika episoder där hundar kommit människan till undsättning eller varit till tröst. Deras otroliga luktsinne, deras nu-känsla, hur bra vi mår av att klappa dem. Det bästa med världen är rikedomen av levande varelser, säger jag. Med fantastiska förmågor. Vi snackar experter här. Vi snackar sinnen som vi knappt kan föreställa oss. Kunskaper som vi bara kan drömma om. Att leta sig fram med hjälp av stjärnhimlen och jordmagnetismen. Att finna samma bo efter en tusenmilaflygning. Att hitta tillbaka till älven man föddes efter att ha simmat i de stora haven. Och många varelser…

Och innan då? Och sen då?

Såg just ett program om tiden på SVT Play, om hur allting går mot oordning, entropins lag, om tidspilen som bara har en enda riktning. Om hur det är livets förutsättning men också hur det om en gigantisk tidsrymd inte kommer att finnas något kvar alls i universum, inga stjärnor, ingen sol, ingen Tellus, inga röda jättar eller vita dvärgar. Inte ens svarta hål. Tomt och tyst. Så blir det, säger forskare och filosofer, och antagligen har de rätt. Människan är smart och de verktyg vi skapat att skåda ut i rymderna, att räkna ut, att skapa modeller och att berätta om det, är fantastiska. Men.. fortfarande är det våra hjärnor som funderar, fortfarande är…

Törnrostid

. Äppelträden har blommat färdigt, nu är det törnrosornas tur. Som smycken står de längs stigar och vägar och antagligen också nere på Österlen, i Stenshuvuds hagar och på de gröna standängarna i Brantevik. Jag hoppas få ta en titt i midsommar. Vackrare finns inte. Just den här busken fångade jag vid Röda Sten, gjorde en långvandring till Hagen idag, gick med lätta steg. Bars av de där älskliga rosa men också av rödklöver, smörblommor, hundkex – det är sommar! Timotej! Friska vindar från väst. Snart är det sommarlov. Tittade till Hagens stationsväg 5 också, Sandlyckan står kvar, mycket prydligt är där, det var längesen de höga gamla aplarna skuggade gräsmattorna, men huset är sig…

Mot det nya

Jaha. Nu har vi klivit över gränsen och är ute på okänd mark. 2012. Detta ödesmättade årtal, många berättelser kring just det här året finns. Vi får väl se . Och göra vårt för att styra i riktning mot kärlek och medkänsla med Jord och medvarelser. Finns det ”en enda väg” så är det den. Jag drog ett kort i en fin kortlek som jag fick av goda vänner för många år sedan. Det passade att göra det igår när jag vandrat i Slottskogen och hämtat mig lite efter dansfesten på nyårsafton  (tack, Kerstin och Henry för härligt kalas!). Sacred Path kallas korten, som har en tillhörande bok med berättelser om den indianska ursprungsbefolkningen i…

Kultur och natur

Läste i Ungdomsstyrelsens rapport  ”När var hur – om ungas kultur” idag att 20-25 procent av killarna som ägnar sig åt nån form av kultur; musik, konst eller annat, tror på att de ska kunna ägna livet åt detta. Tjejerna är betydligt färre, det är bara 7 procent som tar de drömmarna på allvar. Över 60 procent av eleverna är i kulturskolan är tjejer, men bara en bråkdel av dem går vidare till eget musicerande. Sorgliga siffror. I flera år har vi jobbat med det här, i Projekt 50/50 och nu i Nätverket 50/50  och lärt oss massor. Det finns många förklaringar, intressanta forskningsrapporter och böcker att läsa. En av dem heter Frock Rock, är…

Gibbonapa eller korp

När jag lämnade Änggårdsbergens stigar och tog mig in i Botaniska nyss, så var sidensvansarnas silversvirr det första jag hörde. En hel gäng satt i trädkronorna och lät som bara de kan. Vinterfåglar. Nu när svalor och tornseglare inte silverskriar på våra breddgrader är det en tröst att höra sidensvansarna. Och talgoxarna och blåmesarna och pilfinkarna, som kämpar sig kvar. Och korparna! Ett par sådana flög över de  ljungklädda sluttningarna däruppe och kraxade hest, korpkorp, det är något ödesmättat och mystiskt över dem. Edgar Allan Poe, liksom. Hemliga. Undrar vad de säger. Jag gick där i leran och funderade över vilket djur jag skulle vilja vara sen när jag lämnar min människohamn, eller kanske bara…